Nyinsikt Nyinsikt

Handledning för psykosyntes-terapeuter

I denna artikel tänker jag ta upp hur jag ser på min egen roll som handledare när jag arbetar med yrkesverksamma psykosyntes-terapeuter. Jag kommer också ge exempel på ämnesområden som jag brukar lyfta i enskild- och grupphandledning.

handledarens-roll

.

När jag handleder psykosyntes-terapeuter brukar jag låta mig inspireras av författaren Lilja Cajverts erfarenheter som handledare och terapeut.

Det sker genom att jag brukar utgå från hennes handlednings-modell när jag förbereder mig inför en ny handlednings-omgång. Hon skriver om modellen i sin bok: ”Handledning : behandlarens kreativa rum”. Hennes modell utgår i sin tur från Bernler och Johanssons modell för metod- och klienthandledning.

Det som gör hennes modell riktigt intressant är hennes betoning  på en process-orienterad handledning. Det innebär att terapeuten måste vara beredd att utforska sin egen ”inre värld”,

I boken beskriver Lilja Cajvert varför och hur handledaren och hens klient, terapeuten, ska undvika det så kallade ”patogena (sjuka) rummet” och istället mötas i något som hon kallar det ”kreativa rummet”.

I det ”kreativa rummet” kan båda känna sig trygga nog att utforska alla former av tankar, känslor och beteenden som kan uppstå i ett möte mellan en terapeut och hens klient.

Hur Handledaren förbereder sig.

En viktig utgångspunkt i en process-orienterad handledning är att handledaren inte bara har sitt fokus på sin klient, terapeuten. Det är lika viktigt att handledaren också reflekterar över hur hens egna subjektiva tankar, känslor och beteenden kan påverka en handledning.

Även om handledaren är kompetent så är det inte ovanligt att hens egna tillkorta-kommanden kan ställa till det i en handledning.

I en sådan situation är det viktigt att handledaren känner sig tillräckligt kompetent och trygg för att kunna ”stanna upp” och reflektera över vad som sker i stunden. Fokus ska ju trots allt ligga på terapeuten.

Till sin hjälp behöver handledaren därför en ”personliga modell” som stöd. Lilja Cajvert personliga modell är baserad på ett psykodynamisk och objektrelations-tänkande. Själv utgår jag från psykosyntens värdegrund och förhållningssätt när jag handleder.

Ett annat viktigt stöd som handledaren har till sitt förfogande är sin egen superhandledning, vilket innebär att handledaren själv går i handledning. 

I superhandledning har handledaren möjlighet att diskutera olika fall som hen, på ett eller annat sätt, upplever som problematiska.  Då alla samtal sker i förtroende är det av vikt att ingen klient kan identifieras under sådana samtal.

Terapeut-handledning

.

Handledarens roll

Det är handledarens ansvar att hjälpa sin klient, terapeuten, att se vad som händer i  rummet när hen möter sin klient.

Handledarens intention bör bland annat vara att hjälpa terapeuten att bli mer bli medveten om hur hens egna förställningar kan påverka mötet mellan terapeut och klient.

Att utforska terapeut inre värld innebär:

  • att utnyttja de kunskaper som hen har tillägnat sig i utbildning
  • att utnyttja hens yrkeserfarenheter
  • att utnyttja hens resurser och speciella begåvningar
  • att utnyttja hens känslor och upplevelser som aktiveras då hon berörs av klienten
  • att hen blir medveten om hur hens egen historia och livserfarenheter påverkar hen i mötet med klienten.

Lilja Cajvert använder sig  av ett systemteoretiskt perspektiv när hon handleder. Innan hon påbörjar en handledning ger hon en föreläsning om den psykodynamiska teorin. Hon betonar vikten av att terapeuten verkligen förstår vissa terapeutiska begrepp som kan påverka ett samtal, till exempel projektion och parallell-processer.

Det är något som jag också avhandlar i handledning  men jag brukar komplettera med andra specifika begrepp som framförallt används inom psykosyntesen, vilket jag återkommer till.

Anledningen till att jag alltid inleder en serie handlednings-tillfällen med ett kortare föredrag  om psykosyntes är att  jag verkligen vill att psykosyntes-terapeuten ska förstå hur jag arbetar i handledning. Även om vi kommer från samma terapeutiska ”skola”  (Psykosyntes) är vi alla unika med olika förutsättningar och erfarenheter.

Ett potensiellt problem som jag alltid tar upp  i handledning är begreppen ”överföring” och ”motöverföring”.  Det är  nämligen något som lätt kan uppstå i ett möte mellan terapeut och klient. Min erfarenhet är att det är mindre problem mellan handledare och terapeut.

Med överföring i ett terapimöte menas att klienten mer eller mindre medvetet tillskriver terapeuten egenskaper och åsikter som hen inte har. Förklaringen kan hittas i klientens motstånd till att utforska sina verkliga problem.

Det motsatta, motöverföring,  uppstår om terapeuten själv har obearbetade problem  som påverkar terapin negativt.

Om handledaren kan göra klienten/terapeuten mer medveten om dessa fallgropar har terapeuten bättre förutsättningar att inte låta sig påverkas av klientens eventuella bristande insikter om denna typ av problem.

För att terapeuten ska kunna nå sin klient behöver handledaren ockaå kunna kunna hjälpa hen att utveckla en god ”Jag och Du-relation”.

Den innebär att terapeuten helst ska försöka utveckla sin förmåga till empatisk ”närhet” till sin klient.  Samtidigt som hen också behåller en hälsosam distans till klienten.

Om man terapeuten låter sig styras av sympati istället för att utveckla sin förmåga till empati riskerar terapeuten att förlora sitt perspektiv. Det kan också leda till att klienten får en felaktig bild av hur deras relationen bör se ut.

Ett liknande förhållningssätt, byggt på empati, är naturligtvis även eftersträvansvärt i handledning.

handleda terapeut

Som handledare kan hen hjälpa klienten/terapeuten att utveckla sina färdigheter att bättre stödja klientens delaktighet i terapin.

Ett sätt är att hjälpa terapeuten att bli mindre snabb med ”förstå” det som klienten berättar.  Det kan terapeuten göra genom att bland annat utveckla sin egen nyfikenhet. Med en sådan förbättrad färdighet kan hen skapa ännu bättre förutsättningar att ”väcka” klientens vilja att berätta mer.  Lilja Cajvert kallar det att skapa ett nytt ”läkande språkspel”.

Det kan också vara relevant att påminna terapeuten om behovet av att avsätta egen tid för reflektion.  Ett område som kan vara värt att utforska är hur terapeuten ser på sitt sätt att kommunicera och hur det kan påverka klienten på ett mer eller omedvetet plan.

En färdighet som terapeuten också kan behöva utveckla är förmågan att ställa mer öppna frågor till sin klient. Det är ett arbetssätt som brukar kallas ”sokratiska modellen”. Genom öppna frågor kan man åstadkomma en djupare och mer fruktsam dialog där båda kan hitta alternativa svar på frågor som kan komma upp. Denna modell med ”öppna frågar” minskar också risken för missförstånd under samtalets gång.

En annan viktig uppgift för handledaren är att hjälpa terapeuten att hjälpa sig själv. Terapeuten kan i handledning lära sig att utveckla sin egen ”inre röst”. Vissa kallar det sin ”Inre handledare”.

Det innebär att den ”Inre handledaren” blir som ett extra stöd när terapeuten till exempel måste hantera problem som kan uppstå med projektion och parallell-processer.

Lilja Cajvert avslutar sin bok med att beskriva en handledning som var mindre lyckad. Ett sätt att undvika problem i handledning  är att regelbundet genomföra utvärderingar. Vissa problem kan ofta hanteras genom att handledaren föreslå förändringar i själva handlednings-uppdraget.

En annan slutsats, som jag delar,  är att man i vissa fall måste kunna avbryta en handledning.

Om man inte lyckas skapa det ”kreativa rummer” med empatiskt förhållande mellan handledare och terapeut kan ett avslut vara nödvändigt.

Det är en insikt som även kan överföras i terapi. I möjligaste mån bör dock ett avslut ske i samförstånd. Läs mer om hur jag handleder andra psykosyntesterapeuter .