Parterapi i praktiken

När ska man gå i parterapi?

Den här artikeln handlar om parterapi och varför det ibland kan vara en hjälp att komma vidare när relationen knakar i fogarna. Jag kommer att förklara hur det går till, och förhoppningsvis få dig att känna att parterapi inte är ett fullt så skrämmande steg att ta som du kanske tror.

Många tycker att det är skrämmande att ta detta steg. Det kan kännas obehagligt att gå till en okänd människa och prata om sina mest privata problem. Du vet inte vad som kan komma upp till ytan, kanske kan hela relationen ifrågasättas. Det kan också vara så att någon part har skuldkänslor för vad man har gjort eller inte gjort och att de kan förstärkas genom att prata om dem.

Allt detta är fullt begripligt men inte särskilt rationellt. I längden håller det inte att sopa problemen under mattan. Vi har alla tillkortakommanden och mycket att lära av våra misstag, om en parrelation ska hålla i längden.

Ibland är det uppenbart vad som har lett till en kris. Men även i då kan det finnas behov av att gräva djupare för att förstå vad som gör att tilliten till relationen är skakig.

Vad kännetecknar en relation i kris?

Det finnas många anledningar till problem i en relation. Oftast är det något specifikt som får bägaren att rinna över. Det kan vara en otrohet, minskad sexlust, någon form av missbruk eller akuta ekonomiska problem. Men det kan finnas skäl att även utforska om det finns andra faktorer som förklarar de mest uppenbara problemen.

En relation i kris kännetecknas ofta av att ni under lång tid:

• har haft svårt att prata om era problem.
• har svårt att hantera era olika behov.
• inte är överens om vad som orsakar era problem.
• saknar gemensamma insikter och har svårt att hitta nya vägar framåt.

När olika behov skapar konflikter

De flesta par som kommer till min mottagning för att prova på terapi är oftast överens om att de har problem som behöver lösas men där fastnar ofta samtalet.

De par som söker parterapi hos mig är ofta fokuserade på olika delar av ett större problem. Det beror på att båda, men på olika sätt, känner att de är under ett starkt känslomässigt hot. Att till exempel vara rädd för att bli lämnad i en relation gör det lätt att fokusera på sina egna rädslor. Det blir svårare att se problemen ur den andra partens perspektiv. Det gäller inte minst för den som har svårt att sätta ord på sina upplever.

Ett exempel, en partner som har varit otrogen kan ofta se att det skadar relationen men vill samtidigt hellre prata om det som orsakat otroheten. Det kan till exempel vara att hen inte känner sig bekräftad av sin partner.

I parterapi utesluter det ena perspektivet inte det andra. Det finns tid att lyssna på båda parter och se problemet ur alla synvinklar.

När man inte är sedd och bekräftad

Min erfarenhet som parterapeut är att bitterhet och ilska ofta driver paret ifrån själva kärnproblemen vid det första parterapitillfället. Det är vanligt att anklagelser och motanklagelser dominerar. Min roll blir att se var kommunikationen går fel och styra tillbaka samtalet mot grundproblemet.

Det är viktigt att betona vikten av att härbärgera sina känslor och låta var och en prata till punkt. Det är inte alltid så lätt om det är något traumatisk som har hänt. Ibland kan det vara nödvändigt att låta dessa känslor komma till uttryck. Men när båda fått utlopp för sin ilska blir det viktigt att inte känslomässigt reagera på allt som sägs utan istället avsätta mer tid till reflektion.

Det är jobbigt att konfronteras med sina egna tillkortakommanden. Som terapeut är det viktigt att hålla kvar vid att syftet med samtalet inte är att skuldbelägga utan att förstå och lära sig av sina misstag. Min erfarenhet säger de flesta känner sig lättade över att få dela sina tillkortakommanden.

Utforska ett problem i taget

Om det är något traumatiskt som har fått relationen i gungning är det naturligt att parterapin börjar just där. Om någon till exempel är utsatt för otrohet är det viktigt att i sin egen takt få sätta ord på hur det känns och vad det väcker för tankar. Min roll som terapeut är att hjälpa samtalet fokusera på de egna känslorna och inte på skuldbeläggande.

Det är svårt att lyssna på smärtsamma upplevelser. Det är viktigt att styra samtalet så att den utsatta inte blir avbruten av sin partner. Tid för respons kommer längre fram. Partnerns uppgift blir främst att bekräfta det som sägs, även om hen inte håller med. I detta skede är det den som utsatts för otroheten som ska lyssnas på och bekräftas.

Nästa steg blir att båda parter får lyfta hur de upplever relationen i stort. Det brukar alltid leda till att det finns ett behov att gå på djupet. Syftet är inte att hitta ”bortförklaringar” utan att ge båda en djupare förståelse för sig själva och relationen och vad som behöver bli bättre för att undvika framtida problem.

Ska ni gå i parterapi?

Om ni har beslutat er för att gå i parterapi hoppas jag att ni gör det med en ambition att vara ärliga mot varandra och verkligen försöka ta in varandras olika behov.

Mitt första råd är att inte skuldbelägga. För att komma vidare behöver ni i stället fokusera på varför det har gått snett och utforska möjliga vägar framåt. Ett sätt att göra detta är att i parterapi undersöka om era anknytningsmönster och speciella personlighetsdrag kan förklara problemen.

Det är viktigt att ha tålamod. Ge varandra utrymme att utforska sina egna behov, val och handlingar. Vad har varit bra och vad har varit dåligt i relationen? Ni måste båda få tid att i lugn och ro att fundera på vad som kan göras bättre framöver.

Avslutningsvis.

Våra samtal kommer inte leda till att ni överkommer era olikheter. Men det är inte heller syftet. Det är min förhoppning att parterapin framförallt ska väcka er vilja och lust att visa varandra empati och respekt.

Om ni lyckas med det har ni också mycket bättre förutsättningar att möta varandras behov och önskemål, vilket är grunden för en bra och långsiktig relation. Ett sätt att göra det är att prova på ett av mina parterapi-verktyg som är baserat på något som kallas NVC.