8 min läsning

I parterapi är det relativt ovanligt att jag gräver djupare i mina klienters barndom om de inte uttryckligen vill att vi ska utforska den. Skälet är att det vanligtvis inte är nödvändigt. Men i vissa fall brukar jag göra undantag från den regeln.

Barndom och terapi

Att utforska barndomen i terapi kan vara viktigt om jag till exempel märker att det har förekommit/förekommer verbalt och/eller fysiskt våld i relationen eller familjen. Om vi går den vägen så brukar jag hämta stöd från författaren och terapeuten Alice Millers pionjär-arbete.

Om du vill läsa mer  om psykologins pionjärer så kan kan jag föreslå mina artiklar om  Carl Jung, Roberto Assagioli, Sigmund Freud och Abraham Maslow.

Alice Miller

Alice Miller

Våld föder våld, det här är en fras som de flesta har hört men alla kanske inte associerar den med Alice Miller. Hon visade hur miss­handlade och föröd­mjukade barn i värsta fall växer upp och själva blir förövare.

Barn som inte kan försvara sig utvecklar ofta starka känslor av vrede och rädsla. De här känslorna trycks undan då de är barn men de kommer fram igen i vuxen ålder och kan då ta sig riktigt destruktiva uttryck.

Barnmisshandel var enligt Miller anledningen till att dys­funktion­ella och våldsamma samhällen utvecklas. Hon hävdade att man bara genom att få ett slut på detta våld mot barn kunde uppnå en bättre och fridfullare värld.

Som parterapeut i Stockholm blir det ofta uppenbart för mig att problemen av kränkthet som ett par upplever ofta har med en person och dess barndom att göra.

Alice Miller utvecklade ett terapikoncept som går ut på att man konfronterar sin egen historia. Genom att uppmärksamma sin barndom kan en klient komma i kontakt med den vrede som eventuellt ligger kvar i det undermedvetna.

Genom att bli mer medveten om eventuell våld i barndomen kan en klient påbörja ett arbete med att befria sig från ett eventuellt destruktivt beteende. Ett sådant arbete kommer också leda till mer hälsosamma relationer till andra.

Hennes teorier används numera flitigt inom många olika former av terapi.

Alice Millers bakgrund

Hennes arbete har sin grund i hennes egen historia. Alice Miller föddes som Alice Rostovski i Polen år 1923. Hon kom undan nazisternas jakt på judar genom att hennes föräldrar smugglade ut henne från Warsawas getto till en katolsk familj som räddade henne.

Hon överlevde Andra Världskriget men förlorade hela sin familj. 1946 så flyttade hon till Schweiz med ett stipendium för att studera vid Basels universitet.

När 1953 var avslutat hade A. Miller doktorerat i filosofi, psykologi och sociologi. Mellan 1960 och 1980 studerade och praktiserade hon psyko­analys i Zürich.

Hon kritiserade dock Freud men även Jung. Hon upplevde att de hade missat många essentiella punkter som hon framhävde i sina egna studier och böcker. Till slut så vände hon ryggen åt psykoanalysen helt och hållet.

Självutplånande barnet och sökande efter en äkta identitet

Om du är intresserad av Alice Millers arbete så kan jag rekommendera boken  ”Självutplånande barnet och sökande efter en äkta identitet”.

Tyvärr så tror jag inte att den finns i nytryck men du kanske kan hitta den på ett antikvariat. Du kan också lyssna på hela boken på engelska (The drama of the gifted child) här nedan. Det är en ljudbok som tar över tre timmar att gå igenom så avsätt ordentligt med tid 🙂

De terapeutiska teorierna och metoderna om barndomens betydelse har utvecklats en hel del sedan Alice Millers dagar.

Även om  hennes tankar fortfarande har en bäring idag så tycker jag nog att en par­terapeut bör integrera hennes tankar med t.e.x  schema­terapi, familje­konstell­ationer och anknytnings­teorin.

Kritiska röster

Trots att hon är en stor auktoritet kring barnens rättigheter så har hon en del kritiker. Skälet är att Alice Miller alltid tog ställning för barnet.

Om barnet och föräldrarna hade olika åsikter om vad som var sant så tog hon alltid barnets parti. Hon menade vidare att barnet inte hade någonting att vinna på att försona eller förlåta sina föräldrars misstag.

Denna ståndpunkt har provocerat många psykologer och terapeuter. De menar att det inte är rimligt att barnets verklighetsbeskrivning alltid har företräde. Dessa kritiker anser att hon har en tendens att förenkla pro­blemet. De menar också att hennes förhållningssätt leder till att föräldrarna skuldbeläggs på ett  olyckligt sätt.

Här kan du se och lyssna på en annan form av kritik (den motsatta) mot hennes slut­satser.  Men det är också en kärleksförklaring. Det är en film i två delar.

Liknande artiklar (bläddra)