I parterapi är det relativt ovanligt att jag gräver djupare i mina klienters barndom om de inte uttryckligen vill att vi ska utforska den. Skälet är att det vanligtvis inte är nödvändigt. Men i vissa fall brukar jag vilja utforska den om jag märker att det kan förekomma verbalt och/eller fysiskt våld i relationen eller familjen. Om vi går den vägen så brukar jag hämta stöd från författaren och terapeuten Alice Millers arbete.
Våld föder våld, det här är en fras som de flesta har hört men alla kanske inte associerar den med Alice Miller. Hon visade hur misshandlade och förödmjukade barn i värsta fall växer upp och själva blir förövare. Barn som inte kan försvara sig utvecklar ofta starka känslor av vrede och rädsla. De här känslorna trycks undan då de är barn men de kommer fram igen i vuxen ålder och kan då ta sig riktigt destruktiva uttryck.
Barnmisshandel var enligt Miller anledningen till att dysfunktionella och våldsamma samhällen utvecklas. Hon hävdade att man bara genom att få ett slut på detta våld mot barn kunde uppnå en bättre och fridfullare värld.
I parterapi i Stockholm så blir det ofta uppenbart att problemen av kränkthet som ett par upplever ofta har med en person och dess barndom att göra. Alice Miller utvecklade ett terapikoncept som går ut på att man konfronterar sin egen historia och uppmärksammar det som hänt och som fortfarande ligger som vrede i det undermedvetna.
Genom att inte förneka våld och förödmjukelse i barndomen så kan man alltså komma till bukt eller åtminstone lindra de problem som detta lett till i vuxenlivet och i relationer till andra människor. Miller såg medvetenheten om våld i barndomen helt enkelt som ett sätt att befria sig från destruktivt beteende och hennes teori används numera flitigt inom många olika former av terapi.
Alice Millers bakgrund
Hennes arbete har sin grund i hennes egen historia. Alice Miller föddes som Alice Rostovski i Polen år 1923. Hon kom undan nazisternas jakt på judar genom att hennes föräldrar smugglade ut henne från Warsawas getto till en katolsk familj som räddade henne. Hon överlevde Andra Världskriget men förlorade hela sin familj. 1946 så flyttade hon till Schweiz med ett stipendium för att studera vid Basels universitet.
1953 så hade hon doktorerat i filosofi, psykologi och sociologi. Hon kom att studera psykoanalys och praktiserade detta i Zürich mellan 1960 och 1980. Hon slutade dock med detta för att koncentrera sig fullt ut på barn och barndom. Hon kritiserade Freud och Jung skarpt och upplevde att de hade missat många essentiella punkter som hon framhävde i sina egna studier och böcker. Till slut så vände hon ryggen åt psykoanalysen helt och hållet.
Självutplånande barnet och sökande efter en äkta identitet
Om du är intresserad av att veta mer om Alice Millers barnbrytande arbete så föreslår jag att du börjar med boken ”Självutplånande barnet och sökande efter en äkta identitet”. Tyvärr så tror jag inte att den finns i nytryck men du kanske kan hitta den på ett antikvariat. Du kan också lyssna på hela boken på engelska (The drama of the gifted child) här nedan. Det är en ljudbok som tar över tre timmar att gå igenom så avsätt ordentligt med tid 🙂
De terapeutiska teorierna och metoderna om barndomens betydelse har utvecklats en hel del sedan Alice Millers dagar. Även om hennes tankar fortfarande har en bäring idag så tycker jag nog att en parterapeut bör integrera hennes tankar med t.e.x schematerapi, familjekonstellationer och anknytningsteorin.
Trots att hon är en stor auktoritet kring barnens rättigheter så finns det också kritiska röster mot en del av hennes slutsatser. Alice Miller tog konsekvent ställning för barnet. Om barnet och föräldrarna hade olika åsikter om vad som var sant så tog hon alltid barnets parti. Hon menade vidare att barnet inte hade någonting att vinna på att försona eller förlåta sina föräldrars misstag.
Denna ståndpunkt har provocerat många psykologer och terapeuter då de anser att det inte är rimligt att barnets verklighetsbeskrivning alltid har företräde. De menar att hon har en tendens att förenkla problemet vilket dessutom innebär att föräldrarna skuldbeläggs på ett olyckligt sätt. Här kan du se och lyssna på en annan form av kritik (den motsatta) mot hennes slutsatser. Men det är också en kärleksförklaring. Det är en film i två delar.
