Nyinsikt Nyinsikt

Parterapi och integrativ beteendeterapi

Under 2010 avslutades en flera år lång amerikansk utvärdering av traditionell och integrativ beteendeterapi för par (Integrative behavioral couples therapy, IBCT). Metoden är en vidareutveckling av traditionell kognitiv beteendeterapeutisk parterapi (KBT). Enligt författarna själva är detta den mest omfattande klinisk studie av parterapi som någonsin genomförts.Huvudförfattaren till denna studie var Andrew Christensen, UCLA professor i psykolog. Studien finns publicerad i sin helhet i Journal of Consulting and Clinical Psychology (American Psychological Association).

I studien ingick 134 gifta par. För att få delta skulle paren ” påvisa stora relationsproblem men samtidigt skulle de visa på en tydlig vilja att komma vidare i sina relationer”. De flesta paren var i 30-40 års åldern, drygt hälften hade barn. Närmare 100 som hade anmält sitt intresse för parterapi fick inte delta då de inte uppfyllde kriterier om ”allvarlig nöd.” Paren fick upp till 26 terapisessionerna under ett år. Psykologer genomförde uppföljande möten ungefär var sjätte månad under fem år efter det att terapin hade avslutats.

Paren delade in i två olika grupper. Den ena gruppen erbjöds traditionell beteendeterapeutisk parterapi. Fokus låg här på att åstadkomma positiva förändringar, bl.a. fick paren lära sig att kommunicera bättre med varandra och finna gemensamma lösningar. Den andra gruppen erhöll integrativ beteendeterapi parterapi. I denna grupp jobbade deltagarna utifrån liknande strategier men här fokuserades mer på medvetenhet om känslomässiga reaktioner och inte bara på de åtgärder som ledde till känslomässiga reaktioner. Inte minst fick de lära sig att mer specifikt förstå sin makes/makas emotionella känslighet.

Direkt efter att terapisessioner avslutades visade resultaten i båda grupperna att mer än två tredjedelar hade en signifikant klinisk förbättring. Vidare framgick att den integrerande parterapi under den två första åren efter terapins avslut var signifikant mer effektiv än traditionell parterapi. Skillnaden mellan behandlingsformerna var dock inte dramatisk och över tid avtog dessa skillnader.

Fem år efter det att terapin hade avslutats hade ungefär hälften av paren (båda grupperna) en förbättrad relation, ungefär en fjärdedel hade separerat eller skilt sig. För övriga, en fjärdedel var situationen oförändrad. Christensen påpekar också i studien att det finns ett starkt samband mellan hur behandlingen avslutades och det faktiska utfallet fem år senare.

En tolkning skulle kunna vara att terapi varken hjälper eller stjälper, då ”bara” hälften av paren upplevde att de var lyckligare. Professor Christensen  anser dock att resultatet är riktigt bra med tanke på de allvarliga problem som paren hade innan de påbörjade terapin. Denna studie, i likhet med många andra, visar för terapin ska ”fungera” krävs att båda parter måste vara starkt engagerade i att rädda äktenskapet och båda måste vara villiga att göra sin del att jobba på förhållandet och inte bara skylla på andra

En ytterligare reflektion är att skilsmässor inte nödvändigt betyder att terapin har varit verkningslös. Under 2011 hoppas jag att kunna använda mig av en del av dessa tekniker i min egen parterapi-verksamhet och familjerådgivning här i Stockholm.

.

PsykosyntesForum / Life Leadership

PsykosyntesForum / Life LeadershipPsykosyntesmetoder för personligt växande. Web-shop med olika psykosyntesprodukter.