Nyinsikt Nyinsikt

Vilken samtalsterapi är bäst ?

Då och då blossar det upp en debatt mellan olika terapiskolor om vad som kan definieras som god terapeutisk behandling. Min uppfattning är att denna debatt är nödvändig. Utan en kritisk granskning sker helt enkelt ingen utveckling.

Dags för lite personlig utveckling? Prova en av mina tjänster


Från konstruktiv till en mer arrogant kritik av olika terapier

I denna artikel kommer jag att skriva om debatten mellan KBT och den psykodynamisk terapin. Jag avslutar med några reflektioner om konflikten mellan den traditionella och den komplementära terapin. För att det ska vara tydligt för läsaren så vill jag klargöra att jag psykosyntesterapeyt ”tillhör” den senare gruppen.

Enligt den mycket respekterade terapeuten Abraham Maslow är vi nu inne på den fjärde vågen psykologi/terapi  (en modell som han utvecklade redan på 50-talet). Efter den 1:a vågen: Behaviorism kom 2:e vågen med psykoanalysen och Freud.

Trots stort erkännande av Freuds arbete utvecklades psykologin med en 3:e våg: Humanistisk-Existentiell psykologi och sedan en 4:e våg: Transpersonell psykologi. Ur dessa har det utvecklats en mängd olika terapiformer.

Denna utveckling har lett till en intensiv och konstruktiv debatt  mellan olika skolor. Idag pågår det dock en debatt som jag kan uppleva som något onyanserad. I sina värsta stunder kan den t.o.m. upplevas som arrogant, med inslag av ett revirtänkande. Jag tänkte ge ett par exempel på vad jag menar.

KBT och psykodynamisk terapi

Under senare år har Kognitiv beteendeterapi (KBT) var mycket framgångsrika i sin marknadsföring. Det beror på en mängd faktorer. Ett mycket viktigt skäl till varför KBT har blivit en succé är att många vetenskapliga studier har visat att just denna terapiform ger goda resultat trots korta behandlingstider.

Att den har ansetts vara kostnadseffektiv har inte minst uppskattats av den offentliga sektorn, som i stor utsträckning ansvarar för samhällets vårdkostnader. Även för privatpersoner, som själva står för sin terapikostnader, är denna ”vinn-vinn-situation ett ”säljande” argument.

Det som är lite problematiskt med KBT:s framgångssaga är att den delvis har skett på bekostnad av många andra terapeutiska metoder, inte minst den psykodynamiska terapin. De senare har ifrågasatts för att vara både ineffektiva och och sakna vetenskapligt värde.

Det beror inte på att dessa metoder har visat på dåliga resultat utan snarare på att antalet vetenskapliga evidensbaserade studier som visar på deras förtjänster är få. Vad är då anledningen till det? Själv kommer jag på två skäl.

För det första har det inte har funnits en tradition eller vilja att bedriva evidensbaserad forskning. Detta intresse kom först i och med KBTs inträda i vården. Genom att KBT vara relativt lätt att utvärdera (tydliga mätbara mål) fick de ett försprång inom forskningen jämfört med andra terapimetoder.

Det andra skälet, vilket jag upplever som kanske mer problematiskt är att det verkar finnas en ovilja att ekonomiskt stödja terapeutisk metodforskning för något annat än KBT.

Vem som ska få kalla sig samtalsterapeut

Det har under en längre tid pågått en konflikt mellan de mer ”traditionella” terapierna och de så kallade komplementära och integrativa terapier som till exempel psykosyntes och gestalterapi. För att det ska vara tydligt för läsaren så vill jag klargöra att jag ”tillhör” den senare gruppen.

Det är en diskussion som har ökat i intensitet i takt med allt fler personer söker hjälp utanför den traditionella vården.

”Traditionalisterna” som ofta hänvisar till vetenskapen har ibland haft ovanan att dra alla över en kam. Den kritik som ”traditionalisterna” brukar lyfta fram, gentemot de ”komplementära” terapiformerna, är att de senare inte kan visa på att deras metoder har ett vetenskapligt värde.

De brukar också i svepande ordalag kritisera de alternativa terapeuterna för att ha en dålig terapeutisk utbildning och att de inte står under statlig kontroll. Ett typiskt  exempel på deras inställning är detta citat: .

”Varje vecka möter personal inom psykiatrin människor som farit illa, utan att förstå att de har betalat för verkningslös och ibland skadlig behandling”, (Dan Katz, legitimerad psykolog och presstalesman för BTF. (källa DN.se)

Vad de tenderar att glömma är att de som söker samtalsterapi inte nödvändigtvis är sjuka. De komplementära samtalsterapeuterna ska enligt lag inte arbeta med människor som är under behandling för en psykologisk diagnos. De flesta som söker sig till den komplementära terapin för att få hjälp med till exempel dålig självkänsla, skilsmässa och kommunikationsproblem.

Det stora problemet, enligt min uppfattning, är de allt för höga brösttonerna och de svepande generaliseringarna från ”traditionalisterna”. Istället för att peka på enskilda missförhållande, som också finns i den traditionella terapin, väljer vissa att uttala sig lättvindigt om en hel ”yrkeskår”.

I sin kritik tenderar de också att bortse från att många alternativa terapeuter har en lång och gedigen utbildning (som uppskattas i många andra länder) och lång terapeutisk erfarenhet. De brukar inte heller nämna att många terapeuter också står under kontroll i sina respektive yrkesförbund.

En annan viktig faktor som de tenderar att glömmas bort är att samhället/staten anser det vara viktigt att individens själv ska få rätt att bestämma vilken terapeutisk hjälp man vill efterfråga (på egen bekostnad).

Men vi ”komplementära terapeuter” kan också vara lite njugga gentemot ”traditionalisterna”. Vi kan t.ex. bli irriterade på att de ”stjäl” våra metoder. Ett bra exempel på det är succén med att använda mindfulnessbaserad terapi i olika former. Många alternativa terapeuter har använt denna metod i åratal men det var först i och med den tredje vägens KBT som den har fått ett genomslag inom sjuk- och friskvården.

Idag rekommenderar nästan alla vårdcentraler mindfulnessbaserad terapi som komplement i sin behandling. Det kan kännas lite surt att ”traditionalisterna” tar äran för detta, speciellt när vissa av dessa antyder att det bara är de som har kompetens att lära ut metoden. Den typen av missunnsamhet är inte konstruktiv eller behjälplig. Istället borde vi glädjas över att metoden sprids till fler.

Fraga-om-terapi

Vilken samtalsterapi är bäst?

Det är lite märkligt att så många terapeuter, med sin nyfikenhet, ofta ser så svart eller vitt på andras metoder.  Så, är det möjligt att fastställa vilken terapimetod som är bäst ? Det enkla svaret är Nej.

Den mänskliga psykologin är allt för komplex för att vi ska kunna säga att vi är klara med att utveckla våra terapeutiska teorierna och metoderna . Alla terapeuter, oavsett om de är ”traditionalister” eller ”komplementära” behöver fortsätta att utvecklas i sitt arbete.

Trots de motsättningar som finns, pågår det ett utbyte av idéer. KBT har  till exempel utvecklats,  delvis tack vara de komplementära metoderna genom att utveckla den så kallade tredje vågens KBT, i form av Dialektisk beteendeterapi och Acceptance and Commitment Terapi.

Den Psykodynomiska terapin har till exempel låtit sig sig inspireras av KBT genom att utveckla  metoden ”Symtomfokuserad korttidsbehandling”.

Jag tro att denna ”korsbefruktning” bara är i sin början. Med en allt större öppenhet kommer fler terapeuter söka inspiration från andra terapiskolor.

Om jag avslutningsvis fick önska mig något så är det att den pågående debatten leder till att ekonomiska medel från stat och det privata avsätts för att även utvärdera de så kallade komplementära terapiformerna.

Om du behöver ytterligare underlag för att välja terapi-form och terapeut föreslår jag att du läser ”Boka terapi i Stockholm – Välja rätt?” och ” Att välja samtalsterapeut”-

Få ett mejl om nya artiklar (lätt att av-anmäla)

Läsarundersökning – Ge mig gärna lite feedback (anonymt)

feedback