Då och då blossar det upp en debatt mellan olika terapiskolor om vad som kan definieras som god terapeutisk behandling. Min uppfattning är att denna debatt i grund och botten är positiv och t.o.m. nödvändig. Utan en kritisk granskning och ett ifrågasättande sker helt enkelt ingen utveckling. Den moderna psykologiska vetenskapens utveckling är ett bra exempel på det. Enligt den mycket respekterade terapeuten Abraham Maslowi är vi nu inne på den fjärde vågen psykologi/terapi (en modell som han utvecklade redan på 50-talet). Efter den 1:a vågen: Behaviorism kom 2:e vågen med psykoanalysen och Freud. Trots stort erkännande av Freuds arbete utvecklades psykologin med 3:e vågen: Humanistisk-Existentiell psykologi och den 4:e vågen: Transpersonell psykologi.
I det korta perspektivet kan ”terapi-debatten” dock upplevas som onyanserad och lite av en ankdamm. I sina värsta stunder kan den t.o.m. upplevas som arrogant, med inslag av ett revirtänkande. Jag tänkte ge ett par exempel på vad jag menar, samt ge en förklaring till varför jag tror att dessa ”gräl”är ett övergående ”problem”.
Mitt första exempel: Debatten mellan KBT och psykodynamisk terapi:
Under senare år har Kognitiv beteendeterapi (KBT) var mycket framgångsrika i sin marknadsföring. Det beror på en mängd faktorer. Ett mycket viktigt skäl till varför KBT har blivit en succé är att många vetenskapliga studier har visat att just denna terapiform ger goda resultat trots korta behandlingstider. Att den har ansetts vara kostnadseffektiv har inte minst uppskattat av den offentliga sektorn, som i stor utsträckning ansvarar för samhällets vårdkostnader. Även för privatpersoner, som själva står för sin terapikostnader, är denna ”vinn-vinn-situation ett ”säljande” argument.
Det som är lite problematiskt med KBT:s framgångssaga är att den delvis har skett på bekostnad av många andra terapeutiska metoder, inte minst den psykodynamiska terapin. De senare har ifrågasatts för att vara både ineffektiva och och sakna vetenskapligt värde. Det beror inte på att dessa metoder har visat på dåliga result utan snarare på att antalet vetenskapliga evidensbaserade studier som visar på deras förtjänster är synnerligen begränsade. Vad är då anledningen till det? Själv kommer jag på två skäl. För det första är att det inte har funnits en tradition eller vilja att bedriva evidensbaserad forskning om dessa terapeutiska metoder. Detta intresse kom först i och med KBTs inträda i vården. Genom att vara relativt lätt att utvärdera (tydliga mätbara mål) fick KBT ett försprång inom forskningen jämfört med andra terapimetoder. Det andra skälet, vilket jag upplever som kanske mer problematiskt är att det verkar finnas en ovilja/bias att ekonomiskt stödja terapeutisk metodforskning för något annat än KBT,
Mitt andra exempel: Debatten om vem som ska få kalla sig terapeut:
Det har under en längre tid pågått en lågintensiv konflikt mellan de mer ”traditionella” terapierna (ex: psykoanalys/psykodynamisk terapi/kbt) och de som kan benämnas som alternativa/komplementära/integrativa terapier (ex: psykosyntes/gestalterapi). Det är en diskussion som har ökat i intensitet i takt med allt fler personer söker hjälp utanför den traditionella vården. Att söka hjälp betyder ju inte nödvändigtvis att man är sjuk vilket allt fler har insett (kanske inte vården?). För att det ska vara tydligt för läsaren så vill jag klargöra att jag ”tillhör” den senare gruppen.
”Tradionalisterna” som ofta hänvisar till vetenskapen har ibland ovanan att dra alla över en kam. Den kritik som ”tradionalisterna” brukar lyfta fram, gentemot de ”alternativa” terapiformerna, är de senare inte kan visa på att deras metoder har ett vetenskapligt värde. De brukar också i svepande ordalag kritisera de alternativa terapeuterna för att ha en dålig terapeutisk utbildning och att de inte står under statlig kontroll.. Ett typiskt exempel på deras inställning är detta citat: . ”Varje vecka möter personal inom psykiatrin människor som farit illa, utan att förstå att de har betalat för verkningslös och ibland skadlig behandling”, (Dan Katz, legitimerad psykolog och presstalesman för BTF. (källa DN.se)
Visst finns det problem. Med det stora problemet är, enligt min uppfattning, de allt för höga brösttonerna och de svepande general-iseringarna. Om man i ovanstående citat istället avsåg en legitimerad terepeut, så kan man nog vara ganska säker på att de inte skulle uttala sig så lättvindigt om en hel ”yrkeskår” Istället skulle man lyfta fram enskilda missförhållanden. I sin generella kritik tenderar de att bortse från att många alternativa terapeuter har en lång och gedigen utbildning (som uppskattas i många andra länder) och lång terapeutisk erfarenhet. De brukar inte heller nämna att många terapeuter också står under kontroll i sina respektiva yrkesförbund. En annan viktigt faktor som de tenderar att glömmas bort är att samhället/staten anser det vara viktigt att individens själv ska få rätt att bestämma vilken terapeutisk hjälp man vill efterfråga (på egen bekostnad).
Men vi ”alternativa terapeuter” kan också vara lite njugga gentemot ”tradionalisterna”. Vi kan t.ex. bli irriterade på att de ”stjäl” våra metoder. Ett bra exempel på det är dundersuccen med mindfulness. Många alternativa terapeuter har använt denna metod i åratal men det var först i och med den tredje vägens KBT som den har fått ett genomslag inom sjuk- och friskvården. Idag rekommenderar nästan alla vårdcentraler mindfulness som komplement i sin behandling. Det kan kännas lite surt att ”tradionalisterna” tar äran för detta, speciellt när vissa av dessa antyder att det bara är de som har kompetens att lära ut metoden. Den typen av missunnsamhet är inte konstruktiv eller behjälplig.
Vilken terapimetod är då bäst?
Det är lite märkligt att så många terapeuter, med sin nyfikenhet, ofta ser så svart eller vitt på andras metoder. Så, är det möjligt att fastställa vilken terapimetod som är bäst ? Det enkla svaret är Nej. Den mänskliga psykologin är allt för komplex för att vi ska kunna säga att vi är klara med att utveckla de terapeutiska teorierna och metoderna . Alla terapeuter, oavsett om de är ”traditionalister” eller ”alternativa” behöver fortsätta att utvecklas.
Trots de till synes stora motsättningar som finns, så har det med tiden visat sig att olika terapier har influerat varandra. KBT har utvecklats, delvis tack vara de alternativa terapierna, genom att introducera det som nu kallas tredje vågens KBT (t.e.x. Dialektisk beteendeterapi och Acceptance and Commitment). Den Psykosdynomiska terapin har t.e.x. låtit sig sig inspireras av KBT genom att t.e.x utveckla metoden ”Symtomfokuserad korttidsbehandling”.
Jag tro att denna ”korsbefrukting” bara är en början. Med en större öppenhet kommer allt fler terapeuter våga söka inspiration från andra terapi-skolor. Om jag avslutningsvis fick önska mig något så är det att den framtida debatten leder till att ekonomiska medel från stat och det privata avsätts för att även utvärdera de sk. alternativa terapiformerna.
