Synkronicitet och terapi – Betydelsen av meningsfulla sammanträffanden

När jag gick igenom en låda med gamla anteckningar upptäckte jag min examens­uppsats i psykosyntes från 2002. Den heter ”Fånga ögonblicket i en meningsfull händelse” och handlar om begreppet synkronicitet och terapi.

Tillägg/kommentar

Detta är en längre text om ett begrepp som ofta väcker en nyfikenhet. Men ämnet ”synkronicitet” är kontroversiellt. Det finns det inga vetenskapliga belägg att fenomenet existerar.

När meningsfulla men oförklarliga händelser inträffar väcker de dock ofta starka känslomässiga reaktioner. I terapi kan dessa märkliga händelser vara ett medel för att utforska en klients omedvetna behov och önskemål. Om det är något som intresserar dig så är du välkommen att höra av dig till mig på Ny Insikt i Stockholm.

Sammanfattning

Har du detta eller något liknande hänt dig? Du tänker på en vän som du inte har hört av på många år. Samtidigt ringer telefonen och det visar sig att det är vännen som plötsligt hör av sig?

Denna och liknande händelser skull man kunna kalla ”synkronicitet – ett meningsfullt sammanträffande”. Visst blir man fundersam när något sådant händer?

Syftet med denna uppsats är att undersöka de transpersonella upplevelser som C.G Jung kallade synkronicitet och reflektera över om detta begrepp har en plats i ett terapeutiskt sammanhang.

Under sin livstid definierade han fenomenet synkronicitet på ett antal sätt. En av hans enklare beskrivningar är: ”Ett samman­träffande av ett inre subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det inre tillståndet.

Ett meningsfullt samman­träffande som inte kan förklaras utifrån ett kausalt betraktelse­sätt”

Jung menade att fenomenet ofta uppstår i en krissituation och att upplevelsen ofta kännetecknas av en stark känslomässig reaktion. En upplevelse som inte kan förstås med intellektet. 

Denna typ av upplevelse hjälper emellertid människan att nå mot vad han kallade individuation. Inom psykosyntesen skulle vi kalla det att genomgå en transpersonell utveckling.

Människan blir medveten om att den lever i ett större samman­hang som inte enbart styrs av den veten­skapliga synen om sambandet mellan orsak och verkan. Upplevelsen ger oss ett nytt och större perspektiv på hur vi lever våra liv.

Betydelsen av österländsk mystik

Jung sökte bekräftelse för sina teorier i den då nya kvantfysiken i österländsk mystik. Han hade också egna personliga erfaren­heter av fenomenet. Inte minst i sin roll som terapeut, observerade Jung märkliga samman­träffanden av besläktade inre (psykiska) och yttre händelser. Händelser som inte verkar ett orsakssamband.

Dessa händelser har sin rot i det som Jung kallade ”det kollektivt omedvetna”. Den psykisk energi i det kollektiva omedvetna skapar förut­sättningar för att dessa händelser kan ske.

Hans idéer har utforskats vidare av psykologer, kvantfysiker och författare och terapeuter som har sin bakgrund inom den s.k. New Age-rörelsen. Synkronicitet som fenomen har i viss utsträck­ning uppmärksammats i den transpersonella psykologin.

Däremot har fenomenet bara i förbigående nämnts i den psyko­syntetiska litteraturen trots att det finns påtagliga likheter i Jungs och psyko­syntesens modeller av människans psyke.

Synkronicitet och det kollektiva omedvetna

Både Jung och Assigioli har med det ”kollektiva omedvetna” i sina modeller. Assagioli hade emellertid invändningar mot Jungs allt för oprecisa bild över människan medvetande.

I praktiken föreligger dock ingen större skillnad i dess funktion. De ansåg bägge att det t.ex. pågick ett utbyte mellan det personliga och det kollektiva medvetandet.

Som med alla transpersonella upplevelser är synkroniciteten kontroversiell. Bl.a. har det riktats kritik för att den kan uppmuntra människan att ta avstånd från sin fria vilja.

Uppsatsens slutsats är dock att de synkronistiska händelserna kan betraktas som en transpersonell upplevelse och bör därför ha en plats i psykosyntesen och i terapin.

Dessa händelser kan t.ex. användas för att sätta klientens upplevelser i ett större sammanhang men också för att grunda sina trans­personella upplevelser. Uppsatsen avslutas med att visa på hur synkron­istiska erfarenheter praktiskt kan integreras i en terapisituation. (Stockholm 2002)

Trots att synkronicitet som företeelse är tidlös så var det Carl.G. Jung, åtminstone i västerlandet, som först försökte sig på att definiera fenomenet.

Även om han under hela liv sitt liv själv upplevde och hörde andras historier om synkron­istiska händelser så var det först i slutet av sin karriär som han sammanställde sina idéer om synkron­icitet i en skrift med namnet ”Synchron­icity, An Acausal Connecting Principle”.

Jung och meningsfulla sammanträffanden

Det var också här som han gjorde sitt första försök att definiera fenomenet.

En av hans enklare beskriv­ningar av begreppet är: ”Ett samman­träffande av ett inre subjektivt tillstånd som samman­faller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det inre tillståndet. ”Ett menings­fullt samman­träffande som inte kan förklaras utifrån ett kausalt betraktelse­sätt” (Jung 1973)

Det centrala i denna definition är således att sammanträffandet ska vara meningsfullt och sakna ett kausalt samband. De ska inte kunna förklaras med naturlagen om orsak och verkan. Det väcker naturligtvis en mängd frågar. För det första: vad menas med meningsfullt ?

Det förefaller vara något sub­jektivt. Det som är menings­fullt för en person är det inte för en annan. Frågan om ett icke-kausalt samband är ju också mycket intressant eftersom det är ett ifråga­sättande av hela vår världs­bild vilket vi återkommer till.

En annan beskrivning av syn­krona händelser är hans indel­ning av dem i tre kategorier:

• Den första kategorin känne­tecknas av likheten i betydelse mellan en inre tanke eller känsla och en yttre händelse.
• Andra kategorin avser inre visioner eller drömmar vars mening sedan inträffar i verkligheten.
• Tredje kategorin avser individer som i visioner eller drömmar kan förutse framtiden.

Det tog lång tid innan C.G.Jung publicerade sina rön. Det var först med den nya kvantfysiken som han kände att han fick en vetenskaplig ram för fenomenet.

Han utforskade ämnet med nobelpristagaren i fysik, Wolfgang Pauli. Den kvantfysik som då var under utveckling ifrågasatte bl.a. de vanliga fysiska lagarna om orsak och verkan.

Jung inspireras av österländsk filosofi

Utöver att hämta inspiration från den nya fysiken var de öster­ländska filosofierna och religionerna också en källa för hans idéer om synkronicitet. Även hans egna person­liga erfaren­heter av fenomenet som fick honom att utforska ämnet.

Jung hade observerat märkliga sammanträffanden av inre (psykiska) och yttre (fysiska) händelser, vilka inte hade något orsakssamband.

Han har i sina böcker redovisat en mängd synkronistiska händelser men mot bakgrund av att detta är en uppsats i psykosyntes kan det vara av intresse att redovisa ett exempel från hans arbete.

I en av sina sessioner mötte han en ung kvinna som var mycket rationellt lagd. C.G.Jung upplevde det mycket svårt att komma henne in på livet.

Vid detta tillfälle berättade hon om en dröm. Hon hade fått en fornegyptisk amulett, en gyllene skarabé i present. Medan Jung funderade över dess innebörd upptäckte han att något slog mot fönstret. Jung öppnade fönstret och in flög en insekt som han fångade.

Gyllene skarabén

Den visade sig vara en skalbagge som var en exakt kopia av den gyllene skarabén. Tvärtemot sina vanor ville den tydligen flyga in i ett mörkt rum vid just denna tidpunkt. Denna upplevelse resulterade i att klienten att öppnade upp sig vilket påskyndade hennes läkningsprocess.

Jungs erfarenheter var att de individer som råkade ut för denna typ av sammanträffanden påverkas starkt känslomässigt, en känsla av numinositet.

Enligt C.G Jungs definition handlar det om en djup och dramatisk trans­formering av jaget som går bortom det ”vanliga” medvet­andet. De som tror på gud skulle kalla det för profetior, mirakel eller dylikt.

Jung uppfattade det dock som människans medfödda förmåga att uppfatta en helhet vilket i sin tur gör att hon kan uppleva en mening i dessa synkronistiska händelser (Jung 1979).

Parapsykologisk fenomen

C.G Jung insåg att om han hade rätt om detta mystiska samband mellan det inre och det yttre så skulle det kunna förklara olika parapsykologiska fenomen. Han studerade bl.a. astrologi, Taro och I Ching.

I ett brev till en hinduistisk astrolog skrev han: ”När det uppstår svårigheter med att fastställa rätt diagnos brukar jag lägga ett horoskop för att betrakta problemet från en annorlunda infallsvinkel.” Det är min upplevelse att astrologisk data ofta blottlägger sådant som jag annars inte skulle vara medveten om” (Jung 1972).

En anledning till att Jung blev fascinerad av dessa företeelser från öster var att de byggde på principen att det finns ett icke-kausalt samband mellan den inre och yttre strukturen.

I spåboken ”Förändringarnas bok”, I Ching (Wilhelm 1998) är utgångspunkten att det sker en växelverkan mellan människans jordiska och kosmiska värld. Det går att rådfråga boken men det betyder inte att framtiden är avgjord på förhand och den gör inte anspråk på att tala om vad som kommer att hända.

Vad den säger är att inget sker av en slump. Allt styrs i stället av universella principer och mönsterbildande processer, som förebådas av tecken och varsel. Spådomskonsten går ut på att förstå principerna och tolka tecken. I Chings texter avslöjar sin innebörd bara för en lyhörd tolkning och om den görs i allvarligt uppsåt.

Synkronicitet och det kollektivt omedvetna

En av C.G. Jungs många bidrag till psykologin var idén om ”kollektivt omedvetet”. Det är här mänsklighetens samlade erfarenhet och visdom finns.

På denna kollektiva omedvetna nivå är vårt psyke obundet, över­personligt och är sammanlänkat med andra människors omedvetna. Jung menade dessutom att denna nivå är samman­länkade i ett nät av rela­tioner som trans­cenderar rum, tid och kausalitet.

Människans psyke är m.a.o. öppet för inflytanden från hela universum. Det var utifrån denna modell som Jung kunde förklara synkronistiska händelser. Dessa händelser har sin rot i ”det kollektivt omedvetna” och i ”arketyperna”.

Arketyperna

Arketyperna utgör den del av vårt psyke som strukturerar vårt psykiska liv och som därigenom också ”vill” styra hur vi uppfattar och förhåller oss till olika situationer i vår omvärld. En arketyp kan endast bli medveten genom sina yttringar, t.ex. i form av arketypiska symboler.

Jung menade att det är ”arketyperna”, dvs. tendenser i det kollektivt omedvetna, som med en stark laddning av psykisk energi skapar instinkter och impulser som förmedlas via det omedvetna till den yttre världen i form av synkronistiska fenomen.

Att försöka förklara synkron­istiska händelser till något som skapas i det omedvetna ansåg Jung dock vara ett uttryck för ett primitivt magiskt tänkande.

Arketyperna (det kollektiva omedvetna) är inte en kausal förmedlare av synkronistiska händelser. Istället utvecklade han en teori om den psykoida urgrunden (unus mundus) en nivå som ”ligger under” den materiella nivån.

På den materiella nivån agerar de som vi skulle kalla veten­skapligt bevisade kausala sambanden. Om vi tittar på den psykoida nivån agerar däremot de ”osynliga” icke-kausala sambanden.

Som tidigare nämnts är det icke-kausala sambandet ett av synkronicitetens kännetecken. Det blir därför händelsernas psykologiska innebörd som avgör när dessa synkronistiska fenomen uppträder i tid och rum samt när de knyter samman meningsfulla sammanhang så att de uppträder i den fysiska verkligheten.

Terapeuter som har utforskat ”synkronicitet”

Denna del kan kan minst sagt sägas ligga i utkanten av vad som kan sägas vara veten­skapligt beprövande teorier och metoder. Med det i minnet så tycker jag ändå att tanke­gångarna kan locka till kreativa processer i ett terapi­arbete.

Jung hade en sådan påverkan på samtiden att det idag finns åtskilliga som är utbildade eller inspirerade av Jungs idéer. En av Jungs mer kända medarb­etare var Maria von Franz. Hon vidare­utvecklade bl.a.  Jungs idéer om sambandet mellan synkron­icitet och spådomar.

Hon menade att all spådoms­konst i princip vilar på synkron­istiska principer. När ett orakel t.ex. försöker tyda ett kaotiskt mönster i t.ex. ett par Taro-kort eller teblad i en kopp så öppnar hon upp sig för det omedvetna. I en sådan ”spänd” situation är det möjligt att en arketyp kan aktiveras som möjliggör ett meningsfullt svar.

Synkronicitet och drömmar

Svaren är alltid symboliska och är därför föremål för tolkning precis som drömmar. Vad oraklet gör är att ge besked om vilka psykologiska sannolikheter som är aktuella p.g.a. av den arketypiska konstellationen i medvetandet (Franz 1998).

En annan Jungian är psyko­terapeuten R.H.Hopcke som har skrivit om ämnet i boken Synkron­icitet: slump eller mening. På likartat sätt som han låter sina klienter berätta om drömmar låter han dem också utforska sina synkron­istiska upplevel­ser. Genom att diskutera dessa kan klienten förstå dess mening och innebörd.

Han menar att dessa händelser syftar till att spegla, bekräfta eller ändra på vårt inre. ”De synkronistiska händelserna låter oss förstå att våra liv är en berättelse, att de har struktur, en handling som vi inte alltid helt kan uppfatta men som i vissa nyckelsituationer står desto klarare.”  (Hopske 1998).

Kvantfysiker

Även vissa kvantfysiker fortsätter att visa intresse för synkroniciteten som de menar ifrågasätter hela den rådande världsbilden, inklusive vår syn på tid och rum som de menar kan trancenderas.

Fysiker David Peat, menar t.ex. att den nya fysiken har visat att det som vi kallar naturlagar och verklighet i själva verket är något relativt.

För att kunna förstå verkligheten måste den kausala (orsak och verkan) sambanden komplett­eras med ett icke-kausal princip som synkron­iciteten manifesterar.

Genom synkroniciteten intro­duceras inte bara principen om orsak och verkan i modellen utan också mening och värde. Det är först när vi fullt ut ser detta för­hållande som vi kan utnyttja vår fulla potential.

Den ger oss en försmak på vad en fullständig transformation kan innebära. Synkroniciteten utmanar oss helt enkelt att bygga en bro mellan subjekt och objekt. När vi upplever synkrona händelser är vi i kontakt med det högre Jaget (Peat 1987).

Synkronicitet och New Age

Under 1990-talet har det växt fram en rörelse som kan sägas vara en del av s.k. New Age-rörelsen och som i stor utsträckning har inspirerats av Jungs tankar om synkronicitet.

Till skillnad från ”Jungianerna” har de en mer löst hållen relation till Jungs definition av synkronicitet.

Jämfört med Jung har denna grupp ett mer uttalat andligt perspektiv. De menar att synkronicitet kan vara synonymt med gudomliga mirakel och del av en högre världsordning. Synkronicitet är här inget ovanligt utan en ständigt pågående aspekt av verkligheten. (Redfield 2003)

De har också en mer proaktiv syn på fenomenet. Förutom att synkronicitet spontant kan uppstå ur kriser och andra traumatiska händelser är de av åsikten att synkronistiska händelser kan uppmuntras att uppstå och kultiveras för att bli starkare.

Genom att medvetet leta efter synkronistiska upplevelser kan en grund skapas för att bli en lyckligare människa och t.o.m. nå andlig insikt.

Även om det mesta av littera­turen betonar ett positivt tänkande så görs man också uppmärk­sam på att det finns en baksida om vi mot­arbetar oss själva. Vi kan t.ex. bli sjuka om vi inte lyssnar ordentligt till de budskap som synkron­istiska fenomen bär med sig. (Ashok  2000)

Deras bidrag i ämnet har inte varit att försöka utveckla Jungs teorier. Istället har deras målsättning främst varit att inspirera den andligt sökande att uppmärksamma meningsfulla händelser och att tolka dem på rätt sätt.

James Redfield

En av de mest inflytelserika och föregångare av denna rörelse är författaren James Redfield. 1994 skrev han boken ”Den nionde insikten”, en fiktiv berättelse om en person som sökte sanningen i form av nio insikter.

Den första insikten säger att det finns en mening bakom alla tillfälliga sammanträffanden. Antalet sammanträffanden och antalet människor som lägger märke till dem kommer att öka dramatiskt under andra hälften av 1900-talet, tills vad han kallar en kritisk ”kritisk massa” uppnåtts.

Därefter kommer de andra insikterna att uppenbara sig. Om vi befinner oss i det han kallar energifält har vi också ökat våra förutsättningar att leva ett liv som kännetecknas av ”flow”, en känsla av ett energiflöde (Redfield 1987).

Synkronicitet och Flow

Begreppet ”flow” är i New Age litteraturen förknippat med tillit och ovillkorlig kärlek, en koppling med universum. ”Flow” kännetecknas av att saker och ting händer utan större viljestyrka.

Allt tycks falla på plats och de problem som fanns tycks upplösas. Det är en upplevelse av harmoni och ett övergripande syfte. Vi vet att vi är på rätt plats, i rätt tid och att vi gör rätt saker (Lundstrom 1998). 

Synkroniciteten är som en termometer, en termometer som visar om man är i ”Flow” eller inte.

En stor del av dessa New Age-författare (t.ex. Redfield 2003, Adrienne 1998, Lundstrom 1998) menar att om var och en av oss följer sin egen unika väg kommer det att leda till en fortsatt utveckling av mänskligheten.

Tillit till vår intuition

När vi har utvecklat vår förmåga till insikt kommer vi också att ha en större tillit till vår intuition. Vi kommer också lättare att se meningen i synkronistiska händelser vilka i sin tur underlättar vår önskan att hitta ett syfte för våra liv.

Till en början kan synkronicitet och intuition förefalla vara två olika fenomen. Synkronistiska händelser utanför oss själva medan intuition är något som sker i ens inre.

I praktiken tycks de vara sammanlänkade med varandra vilket för det svårt att säga var den ena slutar och var den andra börjar. När man är intuitiv finns det t.ex. ingen orsak-verkan relation mellan upplevelsen av kunskap och hur den erhålls.

Runt detta tema har det ut­vecklats handböcker i ämnet. James Redfield och Carol Adrienne har till­sammans och var för sig skrivit böcker om hur man praktisk ska arbeta med att försöka utveckla medveten­heten om sykron­istiska fenomen (Redfield 2003, Adrienne 1998). Här följer tre exempel på uppmaningar:

• Var medveten om att det finns en mening med våra liv och att det finns en orsak till varför saker och ting händer
• Betona vikten av att finna meningen bakom varje händelse
• Lita på din process. Låt dig bli guidad, känn dig inte tvingad att sätta mål, fullfölj ditt öde.

Transpersonella upplevelser i terapi

Vi har nu kommit till avsnittet om hur Jungs begrepp ”Synkronicitet” kan användas i samtals- och parterapi.

Avnittet inleds med ett resonemang om varför det är viktigt att vara lyhörd för det som inte tillhör det ”rationella” i våra upplevelser.

Det viktiga som många tycks förbigå är att det inte är själva händelsen som är viktig utan budskapet som händelsen bär med sig.

När vi t.ex. tänker på en vän som vi inte har hört av på länge och samma vän i samma stund ringer oss är det ganska naturligt att fundera över sambandet.

Synkronicitens betydelse

Dessa händelser ska inte tolkas som att vi genom våra tankar t.ex. direkt kan påverka vår omgivning Det är en upplevelse som inte nödvändigt talar om att något behöver göras.

Den ger oss helt enkelt en upplevelse av att ”livet är större än det som är synligt”. Tanken att vårt psyke på något sätt är relaterat till något större kan vara chockerande

Jung menade att syftet med synkroniciteten var att väcka vår förmåga till djupare känslor som i sin tur visar på våra verkliga behov.

Fenomenet är vägen mot vad han kallade individuation, en utveckling mot att bli en fulländad människa, en transformativ kraft av jaget mot ett universellt förverkligande. Även om individuationen är personlig så har den också en arketypisk och universell aspekt (Jung 1973).

Synkronicitet handlar enligt Jung om att det finns andra samband än de som bygger på orsak och verkan, det handlar om att tiden och rummet såväl som den psykiska och den fysiska världen är förbundna med varandra på ett ändamåls­enligt och framför allt meningsfullt sätt.

Lyssna till nuet

Genom att uppmärksamma dessa händelser uppmanas vi att vara lyhörda för faktorer som ligger utanför vår jagcentrering.

Vi lär oss att stanna upp och lyssna till nuet. Det innebär förmågan att både iaktta det som rör sig runt omkring oss samtidigt som vi lyssnar inåt, på det som kommer från våra känslor, reaktioner, inre bilder och drömmar.

De får oss att se annorlunda på oss själva och ger ett bredare perspektiv på tillvaron och en djupare förståelse av andra. Det är de meningsfulla händelserna som på nytt kan öppna våra ögon för skönhetsordningen och sammanhanget i våra livsberättelser.

Om vi uppmärksammar och kultiverar dessa meningsfulla sammanträffanden så kan de hjälpa oss att forma våra öden. (Jung 1973).

Ett annat sätt att formulera dess mening återfinns i den tidigare nämnda boken Synkronicitet: slump eller mening”

Synkronicitet handlar om att få en ny syn på våra livsöden som inte enbart beror på vår egen personliga vilja och godtycke.

Det handlar om att se mönstret i det egna livet som en kombi­nation av den egna unika personlig­hetens förut­sättningar, kapacitet och vilja och något opersonligt, något annat som tycks vilja gestaltas genom oss.

Det är detta ”annat” som bryter igenom vid synkroniska händelser så att vi upplever att vi inte är ensamma och inlåsta i vår subjektivitet utan i stället är delaktig i ett större samman­hang och att det finns något/någon som för en dialog med oss och som vi kan öppna oss för”. (Hopcke 1973).

Livskriser utforskas med terapi

Jag har nu kommit till femte delen av min artikel om synkron­icitet och psykosyntes­terapi. I den första delen skrev jag om hur Carl Jung definierar begreppet.

Han menade att menade bla att synkronistiska händelse är sammanträffandet som är ”meningsfulla och saknar ett kausalt samband, d.v.s. att de inte kan förklaras med naturlagen om orsak och verkan”, De är m.a.o en form av mystiska upplevelser.

I den tredje delen berättade jag om hur jungianska terapeuter men även andra har utvecklat idéerna kring synkronicitet. De terapeuteter som utforskar synkronicitet tillsammans med sina klienter gör det för att meningsfulla samman­träffanden tenderar att fungera som ”dörröppnare”

Synkronicitet kan påvisa behov

Om en klient kan memorera en sådan händelse kan den väcka klientens förmåga att komma i kontakt med djupare känslor vilket i sin tur kan påvisa på klientens verkliga behov. Det är något som jag själv har upplevt som psykosyntesterapeut i terapirummet.

 Så när kan vi uppleva synkronicitet ? Jung menade att synkronistiska händelser ofta uppstår i övergångstider Dessa meningsfulla sammanträffanden kan uppstå i en livskris. Vissa inom New Age pekar också på att det kan hända när vi är uppslukade eller fokuserade på att få vad vi behöver.

Dessa händelser är ofta sammanlänkade med en period av transformation i största allmänhet, som t.ex. förälskelse, terapi eller konstnärligt arbete

Jung betonade att synkronistiska upplevelser inte går att påverka eller kontrolleras av jaget. Det är först när vi är mogna som de synkronistiska händelserna uppstår. För att fullt ut uppfatta synkroniciteten måste vi vara i kontakt med våra känslor och inte minst vår intuition.

Vi uppfostras och tränas till att tänka förnuftigt och planera våra liv rationellt. Det är inget fel i det. Däremot blir det fel om vi inte i lika hög grad är lyhörda inför känslolivets nyanser.

Det finns nämligen en annan sorts visdom inom oss än den som kommer från intellektet, men den tränas aldrig och förblir därför ofta klumpig och hämmande.

Synkronicitet och intuitionen

Vi är ofta rädda för våra känslor och litar inte på dem. Men intuitionen, precis som förnuftet, måste tränas för att bli ett användbart instrument.

Vid användandet av intellektet försöker vi kontrollera tillvaron. När vi använder intuitionen försöker vi lyssna på den. Det är i spänningen däremellan som något oväntat och nytt uppstår.

Genom arketyperna utrycker vi vår intuition. Det är en upplevelse av verkligheten som vårt medvetna ”jag” inte uppfattar.

Intuitionen som går via det omedvetna är inte bara en förmåga utan också en kreativ process som möjliggör för oss att bli inspirerade (Jung 1971).

”Jungianen” E. Pascal

”Jungianen” E. Pascal pekar också på intuitionens betydelse vid en synkronistisk händelse.

” Världen är vänlig mot dem som är vänliga. Om vi lugnar jagmedvetandet genom att bara inrikta oss på andningen och utestänga allt annat gör vi det möjligt för självet eller tao att tränga igenom de yttre skikten av vårt varande. När den inre harmonin får återvända, reflekterar den tillbaka på oss i yttervärlden” (Pascal 1993).

Delar av den s.k. New Age rörelsen lyfter inte bara fram intuitionen utan även viljans betydelse för att synkronistiska upplevelser ska kunna uppstå. Om vi medvetet gör personliga val ökar chanserna att dessa märkliga händelser ska inträffa.

En förutsättning är dock förmågan att känna tillit. Det är viktigt med en positiv inställning som ”det ordnar sig”, att livet självt för oss i den riktning som är bäst för oss.

Det första man måste göra för att hitta ”flytet” är att lära känna sig själv, bli medveten om ens känslor, blockeringar men också som Jung påtalade att lita på sin intuition (Lundstrom 1998) .

Synkronicitet i terapi och handledning

Nu har jag kommit till den sjätte delen av min artikel om synkronicitet. Nu börjar vi komma till pudelns kärna nämligen om om hur synkronicitet kan användas inom terapin. Det är något som jag själv har uppmärksammat som terapeut.

Jung själv menade att synkronistiska upplevelser kunde ha en viktig roll i läkandet av neuroser och psykoser. Hans uppfattning var också att när synkronicitet väl uppträder i terapin så är den svår att bortse ifrån.

När det väl inträffar kommer fenomenet att integreras i det terapeutiska arbetet (Jung 1973). Trots Jung förhoppningar tycks det vara få av hans efterföljare som uttryckligen utnyttjar synkronistiska händelser i terapi.

Använda synkronicitet i terapi

Det är ytterst få som har skrivit om just detta. En är som tidigare nämnts R. Hopske och ett par andra är ”Jung-psykologerna” H.Marlo och S.Kline. De senares slutsats är att det finns flera terapeutiska fördelar med att utforska synkroniciteten i en terapisituation:

– Att se på händelser som synkronistiska ger dem en mening.

– De hjälper klienten att tyda problemet och att fokusera på det viktigt

– De bekräftar klientens subjektiva upplevelse vilket i sin tur underlättar läkandet

– Den kan förstärka kontakten och förtroende mellan terapeut och klient

Rädslan att hamna i problem med överföring och motöverföring är en viktig förklaring till varför denna typ av transpersonella upplevelser inte har uppmärksammats i den traditionella psykoterapin.

Synkronicitet inte synonymt med överföring/motöverföring.

De flesta terapeuter och handledare i terapi tenderar att betrakta synkronicitet som synonymt med överföring/motöverföring.

H.Marlo-S.Klein slutsats är synkronicitet är ett verkligt fenomen som kan uppstå. Han menar att de t.o.m. kan uppstå i en session om en klient och terapeut når en djupare medvetande-nivå där de ”fritt kan utforska själen”. (Marlo-Kline 1998)

Många manar dock till viss försiktighet. En klient vars psyke t.ex. domineras av ett rationellt tänkande är ofta inte mottaglig att föra en diskussion om betydelsen av en synkronistiskt händelse. Risken finns att klienten inte uppfattar det symboliska i fenomenet utan tar det allt bokstavligt.

Det i sin tur kan leda till att klienten upplever rädsla eller t.o.m. ilska. Ett annat problem är att psykotiska patienter kan bli förvirrade över sådana tankebanor.

En annan intressant fråga, enligt Marlo-Kline, är huruvida terapeuten kan ”avslöja” sina upplevelser av synkronicitet som är direkt kopplat till klienten. Deras slutsats är synkronistiska händelser som terapeuten upplever inte nödvändigtvis behöver presenteras för klienten för att få en terapeutisk effekt.

Det utesluter dock inte att terapeuten kan berätta en synkronistisk händelse under förutsättning att hon vet vad hon gör. Som med all terapi måste terapeuten utvärdera sina skäl för att berätta. Är syftet att hjälpa klienten eller är det terapeutens egna behov som försöker bli tillfredställda?

Psykosyntes och synkronicitet

Synkronicitet som fenomen har i viss mån uppmärksamhat i den transpersonella psykologin, (Charles Tart 1981). Däremot har, så vitt jag vet, fenomenet inte uppmärksammats i den psykosyntetiska litteraturen.

Peter Löfwendahl nämner visserligen i sin bok ”upptäck psykosynten” i förbigående synkronicitet som ett paranormalt fenomen.

Hans uppfattning är att ”de kan ses som transpersonella fenomen men de är inte direkt förändrade medvetandetillstånd”. Han vidareutvecklar sitt resonemang genom att lyfta fram skillnaden mellan transpersonella och prepersonella upplevelser:

”Ett viktigt sätt att särskilja dessa är att individen i prepersonella tillstånd saknar en tydlig definierad jagkänsla att falla tillbaka på och att den är skör och ointegrerad i upplevelsen.

I det transpersonella å andra sidan har jagkänslan trancenderats men inte förstörts. I praktiken betyder detta att personen som har utvecklat ett transpersonellt medvetande kan (och gör det oftast) handla utifrån ett stabilt och integrerat jag.

Det transpersonella trancenderar och inkluderar det personliga medan det prepersonella är en primitiv föraning eller återgång som exkluderar det personliga” (Löfwendahl 2003).transpersonella och prepersonella upplevelser:

Löfwendal påpekar vidare att delar av den s.k. New Age rörelsen tenderar att betona upplevelsen av paranormala fenomen och i mindre utsträckning den personliga transformationen. Det i sin tur riskerar att ge ”upphov till prepersonell vidskepelse och magiskt tänkande”.

Trots Löfwendals kristiska öga till de paranormala fenomenen är han av den uppfattningen att de kan främja en transpersonell utveckling, d.v.s. hjälpa det personliga jaget att komma i kontakt med det transpersonella Självet.

Carls Jungs och psykosyntesens modell över psyket

Nu har vi kommit till del 7 om synkronicitet, psykosyntes och terapi. Som tidigare visats menade Jung att synkronicitet som fenomen agerade genom det kollektiva omedvetna.

Hur passar Jungs modell om det ”kollektivt omedvetna” in i psykosyntesens värld? För att kunna svara på frågan måste vi först förstå Assogiolis modell över medvetandet.

Assagioli beskrev människans psyke och medvetandenivåer i en modell som har benämnts ”ägg-diagramet”. Modellens likheten med Jungs modell över psyket är slående.

Båda har t.ex. ett ”högre Själv” och ett ”kollektiva omedvetna” i sina modeller. Däremot är de placerade på olika platser i sina respektive modeller.

Jungs och Assagiolis modeller över psyket

I Jungs modell är Självet i centrum omgivet av det kollektivt omedvetna. Hos Assagioli ligger Självet i gränslandet mellan det personliga övermedvetna och det kollektiva omedvetna.

I både Jungs och Assagiolis modeller fyller Självet samma syfte. Det är människans koppling till det ”högre” eller det ”gudomliga”. Assagioli hade emellertid invändningar mot Jungs allt för oprecisa bild över människans medvetande.

I sin bok ”Psychosynthesis” menade Assagioli att Jungs modell över det kollektiva omedvetna inte gör klar distinktion mellan det sant transpersonella arketyperna och de icke-trans-personella arketyperna (Assagioli 1993).

Han menade att Jungs begrepp som ”Skuggan” och ”Anima” mycket väl kan vara universiella och kollektiva men att de inte nödvändigtvis behöver vara transpersonella.

Ibland kunde t.ex. en s.k.”mana-personlighet” manifestera sig som den vise mannen och ibland som den lilla pojken.

Utifrån bl.a. denna kritiska reflektion ansåg Assagioli det nödvändigt att ”ägg-diagrammet” tydligt markerade att det ”högre medvetandet” behövde vara särskilt från det ”kollektiva omedvetna”.

Utveckling av Jungs modeller

För att ytterligare tydliggöra sin modell över psyket delade Assagiolia upp Jungs ”personliga omedvetna” i tre olika delar; ”det undermedvetna”, det ”mellan omedvetna” och det ”övermedvetna”.

Assagioli är inte ensam om sin kritik av Jung. En liknande invändning har Michael Daniels (2002). Han menar att Jung såg det kollektiva omedvetna som en transpersonell verklighet eftersom den går bortom såväl de individuella och socio-kulturella erfarenheter och att det ”andliga” återfanns i Självet.

Den förklaringsmodellen förkastar han som allt för ”neutral och allmänt hållen”. Istället framhåller han Assagiolis modell, som enligt hans tycke, ger en mer tillfredställande psykologisk förklaring av transpersonella upplevelser.

Även Löwendahl (2003) framför indirekt en invändning mot Jungs modell genom att skriva att det transpersonella inte bara ligger bortom det personliga utan också det kollektiva.

”Denna dimension har att göra med expansion av medvetandet bortom dess vanliga begränsningar in i de andra sfärer (omedvetet, personligt eller kollektivt)”.

John Rowen går ännu längre genom att säga: ” Robert Assagiolis befriande oss från denna begränsning (Jungs modell, min anm.) genom att göra en tydligt distinktion mellan det transpersonella och det kollektiva omedvetna.

Genom att undersöka arketyper och karaktärisera arkaiska arketyper som prepersonella och de övermedvetna arketyperna som transpersonella har han tydliggjort förhållanden som skulle kunna vara till skada i terapi”.

Synkronicitet kontra Psykosyntes

För att kunna föra ett vidare resonemang om synkronicitet kontra psykosyntes är det ändå av vikt att se hur både Jungs och Assagiolis modell överenstämmer.

Som visats har både Jung och Assigioli med det ”kollektiva omedvetna” i sina modeller. I praktiken föreligger ingen större skillnad i dess funktion.

Båda Jung och Assagiolo ansåg att det pågick ett utbyte mellan det personliga och det kollektiva. Löwendahl beskriver t.o.m. det ”kollektiva omedvetna” i Assagiolis modell med stöd av Jung modell.

”Assagioli såväl som Jung menade att vi människor inte enbart bär på vårt personliga omedvetna utan också på en form av andligt DNA som kan liknas vid hela mänsklighetens omedvetna.” (Löfwendahl 2003) vidare citerar han Jung.

” Till skillnad från det personliga psyket innefattar detta innehåll och beteendemönster som är mer eller mindre detsamma hos alla individer.

Den är, med andra ord identiskt i alla människor och består av ett överordnat gemensamt psykiskt fundament som är närvarande i var och en av oss” (Jung 1959)

Löfwendahl (2003) slår också fast att ”det personliga jaget är länken mellan medvetandefältet och potentialen , vår individuella potential såväl som den större potentialen i det kollektiva”

Högre medvetande i terapin

Åttonde delen av artikeln ”Synkronicitet och terapi”. Assagioli betonade inte, till skillnad från Jung, det ”kollektiva omedvetna” för att förklara transpersonella upplevelser i t.ex. terapi.

Istället utvecklade han som tidigare nämnts en modell som visade på transpersonella sambandet mellan det högre medvetandet och det transpersonella Självet. Han utvecklade vidare tekniker som han kallade personell respektive transpersonell/andlig psykosyntesterapi.

Syftet med den förstnämnda är att psykologisk integrera olika delpersonligheter som vi är mer eller mindre medvetna om medan den sistnämnda syftar till en andlig utveckling där vi blir ett med något ”högre”.

Transpersonell/andlig psykosyntes innebär också en integrering av ett personligt jag med ett större transpersonellt Själv.

Högre medvetande och det transpersonella Självet

I terapiboken Transpersonal Development introducerar han begreppen ”högre medvetandet” och det ”transpersonella Självet”.

”I våra studier av människans psykiska natur har nu tiden kommit för att rikta vår uppmärksamhet mot den högre delen av det omedvetna: det övermedvetna och det andliga Självet.

Inledningsvis behöver vi bekräfta det övermedvetnas verklighet, för det är ännu inte allmänt accepterat, särskilt inte på det vetenskapliga och psykologiska området, där det är en okänd företeelse……..

Det övermedvetna är en direkt upplevelse, precis som upplevelsen av en färg, ett ljud eller en känsla. Det är varken möjligt eller nödvändigt för någon att ”bevisa” förnimmelsen av rött eller grönt, glädje eller smärta, för dem som upplever sådana saker är de en psykologisk verklighet. …

Den inre upplevelsen av det transcendenta Självet, och dess intima förbindelse och förening med det personliga jaget, ger dem som har den en känsla av mening och inre expansion, vetskap om att på ett eller annat sätt ta del i det gudomliga varandet” Assagioli 1991).

Högre omedvetna: En källa för den högre intuitionen

Enligt psykosyntesterapins grundare Assagiolis är det ”högre omedvetna” är en källa för den högre intuitionen. Det är också källan för vår visdom, etik och för vår medkänsla för alla levande varelser.

Det högre omedvetna är i hög grad en andlig värld (Daniels 2002, Assagioli 1993). Assagioli ger följande målande beskrivning av hur det högre medvetandet vaknar till liv Citat påminner i mycket om det som tidigare definierats som ”Flow”.

“Det är ett harmoniskt inre uppvaknande, kännetecknat av en känsla av glädje och psykiskt klarhet som för med sig en upplevelse av livets mål och mening. Det skingrar många tvivel, erbjuder lösningen på många problem och ger en inre känsla av trygghet.

Samtidigt väller det upp en insikt om att allt levande är ett, och en flödande kärlek gentemot medmänniskor och hela skapelsen uppfyller den vaknande individen.

Den tidigare personligheten, med dess vassa kanter och obehagliga egenskaper, tycks ha trätt i bakgrunden, och en ny kärleksfull och intagande individ ler mot oss och hela världen, angelägen om att vara vänlig, och tjäna och dela med sig av sina nyförvärvande andliga rikedomar som i sitt överflöd nästan tycks honom för mycket att bära.” (Assagioli 1993).

Det är också från det högre omedvetna som vi blir medvetna om det som Assagioli kallade vårt högre Själv. Han menade att skillnaden mellan det personliga och ens transpersonella högre Självet är att den förstnämnda upplever sig själv som separerat från allt.

Det transpersonella Självet däremot upplever, utöver en psykologisk integration, också en frihet och att vara en del av universum. Det är först när Självet är inkluderat i ens medvetande som det kan bli en fullständig upplevelse av harmoni.

Höjdpunkt­upplevel­ser

Även om det inte är helt ovanligt med högre medvetandetillstånd i form av ”höjdpunkt­upplevel­ser” är det först när vi identi­fierar oss själva utifrån det högre Självet som vi närmar oss slutet av vägen för vår mänsk­liga utveck­ling.

Det är här, i vår kontakt med det högre medvetandet, som vi kan uppleva t.ex. paranormala fenomen och andra typer av ”höjdpunkt-upplevelser”.

De synkron­istiska fenomen kan också uppträda med hjälp av arke­typerna eller med R.Assagiolis ord, som universiell energi. (Daniels 2002, Assagioli 1993).

Det tydliga sambandet mellan det ”högre omedvetna” och det transpersonella Självet har varit föremål för diskussion. T.o.m Assagiolis ägg-diagram har varit föremål för revideringar, i synnerhet vad gäller Självets placering.

I vissa reviderade modeller av ägg-diagrammet omger Självet hela ägget medan det i andra modeller har det ”övre Självet” kompletterats med ett ytter­ligare ”Själv” i gränslandet mellan det lägre omedvetna och det kollek­tiva omedvetna. (Associa­tion for the Advan­cement of Psycho­synthesis 2003).

Ett exempel på ett sådant förhållningssätt kan skönjas i Löfwendahls kommentar om att den transpersonella psykologin inte enbart intresserar sig för s.k. höjdpunktsupplevelser utan också för t.ex andliga kriser eller själens mörka sidor (Löfwen­dahl 2003).

Arketypernas funktion

Även om R.Assagioli själv inte använde sig av Jungs koncept om arke­typer så var de arke­typiska symbolerna närvar­ande i hans teorier och övningar. Dels i arbetet med olika delperson­ligheter och dels i arbetet med det transpersonella.

Utöver att vara en reflektion av en högre medvetandenivå utnyttjar Assagioli arketyperna och dess symboler för att öppna upp för en högre medvetande­process.

En av R.Assagiolis mer kända visualisering-övningar ”inre läraren”, uppmanas klienten i terapi att uttrycka ett problem och be om förklaring och lösning. Denna ”inre lärare” är en arketyp och manifestation av vårt högre Själv (Assagioli 2002).

Betydelsen av intuition i terapi

Synkronicering är som tidigare nämnts intimt förknippat med intuition. Genom att utveckla vår intuitiva förmåga skapar vi förutsättningar för att också utveckla vår förmåga att se meningsfulla händelser i form av synkronicitet i våra liv.

R.Assagioli ansåg, som tidigare nämnts, att intuitionen har sin källa i det högre omedvetna. Den här förmågan är kanske den minst uppskattade och utnyttjade av människan.

Denna oförmåga beror dels på att vi har svårt att erkänna att den överhuvudtaget finns och om vi gör det så tenderar vi att underskatta dess betydelse.

Om vi skulle utnyttja den förmåga så skulle det göra oss människor mer hela. Vi skulle få ett instrument som skulle göra det möjligt att uppfatta och förhålla oss till verkligheten på ett helt annat sätt.

Det som skiljer intuition från t.ex. tankar och känslor är att den är direkt. Den är syntetisk och individen har en upplevelse av helhet. I sin renaste (andliga) form uttrycks inte intuition i form av värderingar. Den går t.ex. bortom positiva eller negativa känslor.

Intuition är en av de funktioner som Assagioli nämner i sitt stjärndiagram. Direkt runt jaget följer viljan med dess hjälp jaget kan agera, kontrollera och dirigera de andra psykologiska funktionerna som ligger i stjärnans strålar: intuition, fantasi, impulsbegär, förnimmelse, emotion-känsla och tänkande.

R.Assagiolis tio psykologiska lagar

I R.Assagiolis tio psykologiska lagar framgår hur dessa funktioner interagerar med varandra.

Exempelvis säger den fjärde lagen att idéer och bilder tenderar att väcka emotioner och känslor som överens­stämmer med dem medan den femte lagen säger att känslor och för­nimmelser tenderar att väcka och intensi­fiera idéer och bilder som de överens­stämmer eller är förenade med. (Assagioli 2002)

Den enda funktionen som inte uttryckligen nämns i dessa tio lagar är intuitionen. Den tycks ha en särställning. Enligt R.Assagioli har viljan inget direkt inflytande på intuitionen. Intuitionen kan dock påverkas indirekt.

Det första steget är att med viljan tygla distraktioner från de andra psykologiska funktionerna. Därefter kan viljan uppmuntra framkosten av intuition genom att formulera klara och precisa frågor till det supermedvetna.

Assagiolis upplevelse var att svaren kunde komma direkt men oftast när vi minst anade det. Det är något som många också upplever i terapin.

Acceptera synkronicitet i psykosyntesterapi

Nionde och näst sista delen av artikeln om terapi och syn­kronicitet. En hel del kritik har riktats mot Jung och hans efter­följare för deras idéer om synkron­icitet. Det är kritik om att vara otydlig, oveten­skaplig och att den uppmunt­rar till själv­bedrägeri.

Jung blev utifrån en vetenskaps­syn kritiserad för att vara allt för svepande och diffus i sin definition av synkron­icitet.  En vanlig invändning är att den blev vag p.g.a. att C.G.Jung försökte inkludera allt för mycket i sin modell.

Den transpersonella psykologen Charles Tart menade t.ex. att flera av Jungs många exempel på synkronicitet i själva verket var s.k. kausala samband (Tart, 1981)

Synkronicitet och självbedrägeri

Den största faran, enligt vissa kritiker, är den uppenbara risken för självbedrägeri (Mansfield 1996). De flesta individer har nog upplevt något som skulle kunna kallas ett ”meningsfullt sammanträffande”. Däremot kan vårt sätt att förhålla oss till fenomenet variera.

Vissa av oss väljer att se vad vi vill se medan andra väljer att inte se vad de inte vill se. Av erfarenhet vet vi att det är svårt att vara en objektiv observatör. Speciellt när det gäller en själv.

Det är lätt att uppfatta och minnas saker som bekräftar våra åsikter, medan vi bortförklarar eller överhuvud­taget inte märker fakta som tyder på motsatsen.

Vi minns exceptionella händ­elser.  Vi minns gången då vi tänkte på någon och denne oväntat ringde men vi glömmer alla de gånger vi tänkt på andra bekanta, som inte hörde av sig.

Om vi hela tiden försöker projicera något meningsfullt i alla händelser får vi en olämplig världsbild vilket till slut kan skapa problem i form av en tendens till lathet.

När vi inte kan förklara en ”meningsfull händelse” på ett rationellt sätt så kallar vi det synkronicitet, ett fenomen som det inte går att förklara.

Kan synkronicitet öka risken för intell­ektuell lathet?

Genom att använda en alltför diffus definition av synkronicitet  ökar risken av att vara intell­ektuellt lat och att inte ta ansvar. Den typen av kritik har riktats mot den delen av New Age-rörlelsen som sysslar med astrologi, taro och I Ching (Mansfield 1996).

Det går naturligtvis att vända på resonemanget och hävda att kritikerna inte vill se verklig­heten som den är. Dessa individer har en förmåga att bort­förklara denna typ av händelser med att det är slumpen som spelar oss ett spratt. Ur ett mer psyko­logiskt betraktelse­­sätt skulle detta motstånd kunna härledas av rädslor.

Det finns fördelar att inte utmana vårt vetenskapliga förhållningssätt. Kausala tänkande invaggar oss nämligen i en behaglig illusion av total kontroll över både världen och ödet. Detta sätt att tänka smickrar vårt jag och gör det lättare för oss. Vi känner oss trygga.

Synkroniciteten utmanar vårt behov av kontroll och trygghet.  Vi är rädda att falla tillbaka till en magisk värld. Vi är också rädda för att uppfattas som personlighetsstörda.

Synkronicitetens plats i psykosyntesen

Vilka slutsatser kan vi dra om fenomenet synkronicitet? Har den en plats i psykosyntesen? En viktig konstaterande är att psykosyntesen är en del av den transpersonella psykologin.

Den transpersonella psyko­syntesen arbetar med att uppmuntra de människor som så önskar att nå en allt större självinsikt, vilket även kan inkludera trans­cendentala tillstånd.

Den fråga som bör ställas blir därför; Underlättar en eller flera upplevelse av synkronicitet ett tillstånd av allt  högre medvetande­nivåer eller kan dessa typer av upp­levelser tvärtom fungera som hämmande för individens utveck­ling ?

Min personliga åsikt är att den mycket väl kan stödja en utveckling mot allt högre medvetande även om det finns risker i form prepersonella upplevelser.

Om de uttrycks i form av t.ex. vidskepelse kan det leda till att individen frånsäger sig sitt ansvar för sitt liv vilket naturligtvis inte är önskvärt.

Trots det anser jag att psykosyntes kan integrera en del av New Age-litteraturen syn på vår förmåga att skapa förutsättningar för att uppleva synkronicitet i våra liv.

En diskussion om huruvida Assagiolis psykosyntesmodell över människan psyke överrensstämmer med Jungs, vilket skulle underlätta ett accepterande av synkronicitet som fenomen, riskerar att bli allt för akademisk.

Trots vissa olikheter i hur Jung och Assagioli ser på medvet­andet är det min uppfattning är att Assagiolis modell mer en väl kan integrera ett fenomen som synkron­icitet.

Som tidigare redogjorts visar psykosyntesen bl.a på att det finns det en utbyte mellan det personliga och det kollektiva vilket framgår i det s.k. ägg-diagrammet.

Avslutning: Synkronicering i psykosyntesterapi

Som tidigare nämnts har fenomenet synkronicet, så vitt jag vet, inte dokumenterats inom psykosyntetiska litteraturen. Därmed inte sagt att fenomenet inte kan användas i vårt arbete som samtals­terapeuter. Kanske går det inte ens att undvika.

Huruvida fenomenet synkron­icitet existerar eller om det alltid uppfyller Jungs egen definition är i mitt tycke av underordnad betydelse. Som terapeut behöver vi inte ens tro på fenomenet. Det viktiga är som alltid klientens upplevelse.

Om hon eller han upplever en synkronistisk händelse som meningsfull är det en utgångspunkt som är värd att utforska i en terapisession.

Som nämnts tidigare är synkronistiska händelser något som uppstår spontant. De går således inte att tvinga fram i ett terapeut-klient-samtal. Det faktum att fenomenet inte är ovanligt gör det troligt att en klient med denna typ av erfarenhet, förr eller senare, väljer att tala om dem i terapin.

Hur psykosyntesterapeuten kan arbeta i terapi

Det är naturligtvis klientens vilja som avgör när och hur det ska ske men det är terapeutens uppgift att skapa förutsättningar och utnyttja denna händelse för att hjälpa klienten i sitt person­liga och transpersonella växande.

Uppenbarligen finns det risker med rationaliseringar och missbruk. Den största faran ligger i att vi tolkar synkron­istiska upplevelser som ett tecken som talar om för oss vad som ska göras och som därmed befriar oss från allt ansvar.

Som allt terapiarbete är det viktigt att terapeuten hittar en balans mellan engagemang och obundenhet i relation till klienten. Det gäller även i ett samtal om synkronicitet.

Synkronistiska händelser kan känslomässigt vara mycket starka. Det finns, som tidigare nämnts, en risk för överföring och motöverföring. ”.

Psykosyntesterapeuten M. Brown

I boken ”Utvecklandet av Jaget” skriver psykosyntesterapeuten M. Brown att det tycks vara så att terapeutens egna problem ofta blir aktualiserade genom att klienten har liknande problem.

”Det kan bero på att vi är känsligare för frågor som är aktuella eller det kan vara samma sorts frågor som dyker upp i samhället på samma gång. Fenomenet som  Jung kallade synkronicitet kan också vara aktuellt här” (Brown 1998).

För att handskas med denna typ av situation är det lämplig att utgå ifrån den s.k. syntes-triangeln, d.v.s. att försöka åstadkomma en syntes mellan engagemang och obundenhet.

När vi som terapeuter blir känslomässigt bundna till vad klienten berättar kan vi hämma klientens utveckling.  Om vi däremot lyckas åstadkomma en syntes av bägge kan vi vara mer närvarande i vad som händer i relationen terapeut och klient.

Hur vi väljer att arbeta med synkronistiska händelser beror i stor utsträckning på hur klienten förhåller sig till dessa.

Browns modell om behovet av både personlig och transperso­nell växt är behjälplig. I vissa fall kan det innebära att stödja klienten att våga se på dessa ”irrationella” händelser.

Bejaka klientens upplevelse

Det gör vi bl.a. genom att bejaka klientens upplevelse och samtidigt förmedla till klienten att det är hon eller han som själv väljer att tolka denna information. Det behövs m.a.o. både vilja och tillit när vi betraktar dessa synkronistiska händelser.

I andra fall, som när klienter tenderar se läsa in synkronicitet i mer eller mindre alla händelser, kan behovet istället vara att mer stödja klienten i att grunda sina upplevelser.

Att arbeta med ett transper­sonellt fenomen som synkronicitet förutsätter att klienten är någorlunda psykologiskt integrerad.

Nu när detta är sagt avslutar jag med några exempel på hur synkronistiska händelser skulle kunna användas. De är mer i form av personliga reflektioner. Det ska inte tas allt för bokstavligt i den meningen att det alltid måste beaktas.

Psykosyntesen är ju mer än bara ”meningsfulla händelser”. Som alltid är det också klientens behov som kommer i första hand.

När en klient kommer för terapi

När jag för länge sedan tilldelades mina första klienter, via min utbildning,  fördes en diskussion om våra mer eller mindre medvetna preferenser vad gäller val av klienter.

P.g.a. av vår egen historia tenderar vissa av oss att försöka undvika vissa klienter medan vi varmt välkomnar andra.

Detta har uppmärksammats av vissa psykosynteslärare på Humanova som vid tilldelning av klienter brukar göra följande påpekande ” Ni får de klienter som ni behöver.”

Detta påstående kan tolkas på flera sätt. Ett sätt är att se det som ett synkronistisk fenomen. Det är inte en slump att en viss klient söker en viss terapeut.

Det är värt att reflektera över det, nu när vi blir kontaktade av klienter. Går det att utifrån ett första telefonsamtal se att det finns en mening med att klienten kom just till mig ?

Vad är det som jag ska lära mig i mötet med just denna klient? Ett sådant förhållningssätt kan stärka upplevelsen av att se klientens tillväxtpotential.

Om jag ser mig själv som en viktig men obunden följeslagare på klientens mytiska resa efter förståelse och läkning förstärks förutsättningarna för ett ännu starkare engagemang mellan klient och terapeut.

Att utveckla sin livshistoria

Jag brukar uppmana mina klienter att berätta sin livs­historia. Den har oftast blivit krono­logisk och med en betoning på viktiga fysiska händelser.

Denna berättelse skulle kunna göras mer medvetet och mer levande om klienten också uppmuntras att inkludera de meningsfulla händelser som är svåra att förklara på ett rationellt sätt.

Efter att ha genomfört ett antal sessioner kan det finnas skäl att återkomma till klientens livs­historia och försöka fördjupa den.  Det kan t.ex. ske genom att uppmana klienten att

-Berätta sin historia utan att värdera sina  upplevelser

-Identifiera ett par märkliga sammanträffande

-Därefter se om det finns mening och orsak till varför händelser uppstod

 Att arbeta med en synkronistisk händelse

När en klient har upplevt en synkronistisk händelse finns det sannolikt en stark energi att arbeta med. Om vi t.ex. utgår från mitt eget exempel om huset på Ornö så kännetecknades den av tillit och en vilja att vara öppen. En sådan händelse bör underlätta ett transpersonellt arbete.

Denna upplevelse kan t.ex. förstärkas med en övning som ”brevet till dig själv” eller som en guidad meditation som t.ex. ”Den vise gestalten”. Frågor som kan ställas är: Vad är det som vill manifesteras och komma fram? Vad behöver jag utveckla?

Även om en dessa ”menings­fulla händelser” uppfattas som en trans­personell upplevelse är det naturligt­vis också möjligt att genomgå en full­ständig psykosyntes­process. Klienten kan gå ned i det under­medvetna och ställa frågor som: Vad saknar du?  Vad hindrar dig? Därefter kan klienten avsluta och grunda sig i sitt medvetna jag. .

När förnuftet står i vägen.

Anledningen till att vi inom psykosyntesen ”arbetar” med våra känslor är att de gör oss medvetna om våra behov. Ibland försöker vi med vårt förnuft att rationalisera bort deras betydelse.

Genom att regelbundet genom­föra visual­iserings­medita­tioner kan vi komma i kontakt med våra känslor och därmed skapa förut­sättningar och förstärka synkron­istiska upplevel­ser.

Det kan ske genom en ”tradi­tionell” psyko­syntes­medita­tion vars syfte är att kontakta ens intuition. Som alltid bör det första steget vara att hitta en ”mental plats” där vi kan bli medvetna om vår kropp, tankar och känslor.

Därefter kan vi försöka att vänta ut vår intuition genom att som Assagioli säger ”stilla sinnet från de övriga sinnesintryck”.

Därifrån kan klienten ställa en fråga till ens högre ”Jag”. De svar som kan komma kan upplevas som synkronistiska och meningsfulla. En känsla kan uppstå att det finns en anledning att de händer just nu.

För de som har svårt för meditation och ritövningar kan associering till bilder vara ett alternativ. Ett exempel är de s.k. OH- korten som syftar till att ”slumpvis” kombinera ett kort med ett ord med ett annat kort med en bild. Principen och effekten är densamma som i I Ching och Tarot. Bilderna fungerar som arketyper.

Till en början vistas de i vårt omedvetna, men undan för undan kan vi bli mer medvetna om dem och få tillgång till deras kraft. De kan på det sättet förvandlas till inre guider.

Om det sker kan terapeuten fråga klienten om bilden väcker något som påminner om den yttre verkligheten. Säger korten något om klientens känslor och behov?  Ger korten en finger­visning om var klienten kan hitta sina svar?

När insikter i terapin blir en del av vardagen

Oavsett vad klienten tycker om det så tar hon med sig sina insikter från i terapi-rummet ut i vardagen. Det kan finnas skäl att hjälpa klienten att förstärka dessa insikter genom att presentera övningar som kan göras utanför terapi-rummet.

Exempelvis kan terapeuten avsluta en session med en kort meditation vars syfte är att klienten ska registrera tre olika förnimmelser hjälp av sinnes­organen, öga, öra och känsel. Därefter får klienten sätta ett namn på dessa för att därefter låta dem sjunka in i ens medvetande.

När det är gjort uppmanas klienten att till nästa gång se hur ofta dessa tre ord dyker upp i ens medvetande och se om de på något sätt kan kopplas ihop med några meningsfulla händelser. En sådan övning kan hjälpa klienten att uppleva magin i tillvaron som ger oss ett större sammanhang.

Ett annat sätt att integrera synkronistiska händelser i sitt liv är genom att skriva om sina erfarenheter. En person som har utvecklat en speciell skrivteknik i kombination med bl.a. meditation är Jung-eleven Ira Progoff.

Till skillnad från t.ex. ett vanlig dagboksskrivande finns det ett uttalat syfte att utveckla sin medvetenhet och att komma i kontakt med bl.a. sin vilja. Ett sätt är t.ex. genom att träna sig i att försöka minnas tillfällen som har varit betydelsefulla och som har påverkat ens liv på ett tydligt sätt och identifiera vilka tankar och känslor som var involverade och i vilken mån intuition hade en betydelse (Progoff  1973).

 Att se mer av verkligheten

För en person som har upplevt ett s.k. ”meningsfullt samman­träffande” kan det innebära en ny syn på livet. Händelsen kan vara lika starkt som födelse och eller död. Det är av det skälet som jag anser att den bör uppmärksammas i psyko­syntes­arbetet.

Förtjänsten är tvåfaldig. Den kan hjälpa oss bli mer psykologiskt integrerade men det kan också öppna upp för transperson-lig utveckling.

En sådan händelse gör oss att mer medvetna om vad som pågår inom och utanför oss själva. Ofta är dessa upplevelser förknippade med en mystisk kvalité som antyder att det finns ett mer eller mindre dolt budskap i händelsen.

Oavsätt om vi tror att det beror på tillfällighet eller en inre visdom så har den ett värde i det att en inre dialog kan etableras. Vi kan utforska dess mening och se om det är värt att följa upp eller inte.

Utveckla den intuitiva förmågan

Att arbeta i terapi handlar i stor utsträckning om att terapeuten och klienten utvecklar sin intuitiva förmåga.

En synkronistisk upplevelse uppmuntrar användande av vår intuition eftersom vi inte kan förklara händelsen med vårt förnuft. Den hjälper människan att öppna upp sig för det okända.  Den ger oss energi att bearbeta olösta existentiella frågeställningar.

På samma sätt som vi inte ska underskatta vår förmåga att uppleva och tolka dessa händelser så finns inget skäl att överdriva dess betydelse.

R.Assagioli skulle säkerligen kalla fenomenet en upplevelse som kommer från det högre medvetandet men inte nödvändigtvis från ett integrerat högre Jag. Så även om sanningen med stor ”S” inte nödvändigtvis finns att hämta i en synkronistisk upplevelse så är händelsen i sig inget som glöms bort i första taget.