Nu har vi kommit till del 7 om synkronicitet, psykosyntes och terapi. Som tidigare visats menade Jung att synkronicitet som fenomen agerade genom det kollektiva omedvetna. Hur passar Jungs modell om det ”kollektivt omedvetna” in i psykosyntesens värld? För att kunna svara på frågan måste vi först förstå Assogiolis modell över medvetandet.
Assagioli beskrev människans psyke och medvetandenivåer i en modell som har benämnts ”ägg-diagramet”. Modellens likheten med Jungs modell över psyket är slående. Båda har t.ex. ett ”högre Själv” och ett ”kollektiva omedvetna” i sina modeller. Däremot är de placerade på olika platser i sina respektive modeller. I Jungs modell är Självet i centrum omgivet av det kollektivt omedvetna. Hos Assagioli ligger Självet i gränslandet mellan det personliga övermedvetna och det kollektiva omedvetna.
I både Jungs och Assagiolis modeller fyller Självet samma syfte. Det är människans koppling till det ”högre” eller det ”gudomliga”. Assagioli hade emellertid invändningar mot Jungs allt för oprecisa bild över människans medvetande. I sin bok ”Psychosynthesis” menade Assagioli att Jungs modell över det kollektiva omedvetna inte gör klar distinktion mellan det sant transpersonella arketyperna och de icke-trans-personella arketyperna (Assagioli 1993). Han menade att Jungs begrepp som ”Skuggan” och ”Anima” mycket väl kan vara universiella och kollektiva men att de inte nödvändigtvis behöver vara transpersonella. Ibland kunde t.ex. en s.k.”mana-personlighet” manifestera sig som den vise mannen och ibland som den lilla pojken. Utifrån bl.a. denna kritiska reflektion ansåg Assagioli det nödvändigt att ”ägg-diagrammet” tydligt markerade att det ”högre medvetandet” behövde vara särskilt från det ”kollektiva omedvetna”. För att ytterligare tydliggöra sin modell över psyket delade Assagiolia upp Jungs ”personliga omedvetna” i tre olika delar; ”det undermedvetna”, det ”mellan omedvetna” och det ”övermedvetna”.
Assagioli är inte ensam om sin kritik av Jung. En liknande invändning har Michael Daniels (2002). Han menar att Jung såg det kollektiva omedvetna som en transpersonell verklighet eftersom den går bortom såväl de individuella och socio-kulturella erfarenheter och att det ”andliga” återfanns i Självet. Den förklaringsmodellen förkastar han som allt för ”neutral och allmänt hållen”. Istället framhåller han Assagiolis modell, som enligt hans tycke, ger en mer tillfredställande psykologisk förklaring av transpersonella upplevelser.
Även Löwendahl (2003) framför indirekt en invändning mot Jungs modell genom att skriva att det transpersonella inte bara ligger bortom det personliga utan också det kollektiva. ”Denna dimension har att göra med expansion av medvetandet bortom dess vanliga begränsningar in i de andra sfärer (omedvetet, personligt eller kollektivt)”.
John Rowen går ännu längre genom att säga: ” Robert Assagiolis befriande oss från denna begränsning (Jungs modell, min anm.) genom att göra en tydligt distinktion mellan det transpersonella och det kollektiva omedvetna. Genom att undersöka arketyper och karaktärisera arkaiska arketyper som prepersonella och de övermedvetna arketyperna som transpersonella har han tydliggjort förhållanden som skulle kunna vara till skada i terapi”.
För att kunna föra ett vidare resonemang om synkronicitet kontra psykosyntes är det ändå av vikt att se hur både Jungs och Assagiolis modell överenstämmer. Som visats har både Jung och Assigioli med det ”kollektiva omedvetna” i sina modeller. I praktiken föreligger ingen större skillnad i dess funktion. Båda Jung och Assagiolo ansåg att det pågick ett utbyte mellan det personliga och det kollektiva. Löwendahl beskriver t.o.m. det ”kollektiva omedvetna” i Assagiolis modell med stöd av Jung modell. ”Assagioli såväl som Jung menade att vi människor inte enbart bär på vårt personliga omedvetna utan också på en form av andligt DNA som kan liknas vid hela mänsklighetens omedvetna.” (Löfwendahl 2003) vidare citerar han Jung. ” Till skillnad från det personliga psyket innefattar detta innehåll och beteendemönster som är mer eller mindre detsamma hos alla individer. Den är, med andra ord identiskt i alla människor och består av ett överordnat gemensamt psykiskt fundament som är närvarande i var och en av oss (Jung 1959)
Löfwendahl (2003) slår också fast att ”det personliga jaget är länken mellan medvetandefältet och potentialen , vår individuella potential såväl som den större potentialen i det kollektiva”
