Jag har nu kommit till femte delen av min artikel om synkronicitet och psykosyntesterapi. I den första delen skrev jag om hur Carl Jung definierar begreppet. Han menade att menade bla att synkronistiska händelse är sammanträffandet som är ”meningsfulla och saknar ett kausalt samband, d.v.s. att de inte kan förklaras med naturlagen om orsak och verkan”, De är m.a.o en form av mystiska upplevelser.
I den tredje delen berättade jag om hur jungianska terapeuter men även andra har utvecklat idéerna kring synkronicitet. De terapeuteter som utforskar synkronicitet tillsammans med sina klienter gör det för att meningsfulla sammanträffanden tenderar att fungera som ”dörröppnare” Om en klient kan memorera en sådan händelse kan den väcka klientens förmåga att komma i kontakt med djupare känslor vilket i sin tur kan påvisa på klientens verkliga behov. Det är något som jag själv har upplevt som psykosyntesterapeut i terapirummet.
Så när kan vi uppleva synkronicitet ? Jung menade att synkronistiska händelser ofta uppstår i övergångstider Dessa meningsfulla sammträffanden kan uppstå i en livskris. Vissa inom New Age pekar också på att det kan hända när vi är uppslukade eller fokuserade på att få vad vi behöver. Dessa händelser är ofta sammanlänkade med en period av transformation i största allmänhet, som t.ex. förälskelse, terapi eller konstnärligt arbete
Jung betonade att synkronistiska upplevelser inte går att påverka eller kontrolleras av jaget. Det är först när vi är mogna som de synkronistiska händelserna uppstår. För att fullt ut uppfatta synkroniciteten måste vi vara i kontakt med våra känslor och inte minst vår intuition.
Vi uppfostras och tränas till att tänka förnuftigt och planera våra liv rationellt. Det är inget fel i det. Däremot blir det fel om vi inte i lika hög grad är lyhörda inför känslolivets nyanser. Det finns nämligen en annan sorts visdom inom oss än den som kommer från intellektet, men den tränas aldrig och förblir därför ofta klumpig och hämmande. Vi är ofta rädda för våra känslor och litar inte på dem. Men intuitionen, precis som förnuftet, måste tränas för att bli ett användbart instrument. När vi använder intellektet försöker vi kontrollera tillvaron. När vi använder intuitionen försöker vi lyssna på den. Det är i spänningen däremellan som något oväntat och nytt uppstår.
Det är genom arketyperna som vi utrycker vår intuition. Intuition är en upplevelse av verkligheten som vårt medvetna ”jag” inte uppfattar. Intuitionen som går via det omedvetna är inte bara en förmåga utan också en kreativ process som möjliggör för oss att bli inspirerade (Jung 1971).
”Jungianen” E. Pascal pekar också på intuitionens betydelse vid en synkronistisk händelse.
” Världen är vänlig mot dem som är vänliga. Om vi lugnar jagmedvetandet genom att bara inrikta oss på andningen och utestänga allt annat gör vi det möjligt för självet eller tao att tränga igenom de yttre skikten av vårt varande. När den inre harmonin får återvända, reflekterar den tillbaka på oss i yttervärlden” (Pascal 1993).
Delar av den n s.k. New Age rörelsen lyfter inte bara fram intuitionen utan även viljans betydelse för att synkronistiska upplevelser ska kunna uppstå. Om vi medvetet gör personliga val ökar chanserna att dessa märkliga händelser ska inträffa. En förutsättning är dock förmågan att känna tillit. Det är viktigt med en positiv inställning som ”det ordnar sig”, att livet självt för oss i den riktning som är bäst för oss. Det första man måste göra för att hitta ”flytet” är att lära känna sig själv, bli medveten om ens känslor, blockeringar men också som Jung påtalade att lita på sin intuition (Lundstrom 1998) .
