Nyinsikt Nyinsikt

Synkronicitet i samtalsterapi och handledning (del 6)

Till del 1

Nu har jag kommit till den sjätte delen av min artikel om synkronicitet. Nu börjar vi komma till pudelns kärna nämligen om om hur synkronicitet kan användas inom terapin. Det är något som jag själv har uppmärksammat som samtalsterapeut och i handledning i Stockholm.

Jung själv menade att synkronistiska upplevelser kunde ha en viktig roll i läkandet av neuroser och psykoser. Hans uppfattning var också att när synkronicitet väl uppträder i terapin så är den svår att bortse ifrån. När det väl inträffar kommer fenomenet att integreras i det terapeutiska arbetet (Jung 1973). Trots Jung förhoppningar tycks det vara få av hans efterföljare som uttryckligen utnyttjar synkronistiska händelser i terapi. Det är ytterst få som har skrivit om just detta. En är som tidigare nämnts R. Hopske och ett par andra är ”Jung-psykologerna” H.Marlo och S.Kline. De senares slutsats är att det finns flera terapeutiska fördelar med att utforska synkroniciteten i en terapisituation:

– Att se på händelser som synkronistiska ger dem en mening.

– De hjälper klienten att tyda problemet och att fokusera på det viktigt

– De bekräftar klientens subjektiva upplevelse vilket i sin tur underlättar läkandet

– Den kan förstärka kontakten och förtroende mellan terapeut och klient

Rädslan att hamna i problem med överföring och motöverföring är en viktig förklaring till varför denna typ av transpersonella upplevelser inte har uppmärksammats i den traditionella psykoterapin. De flesta terapeuter och handledare i terapi tenderar att betrakta synkronicitet som synonymt med överföring/motöverföring. H.Marlo-S.Klein slutsats är synkronicitet är ett verkligt fenomen som kan uppstå. De menar att de t.o.m. kan uppstå i en session om en klient och terapeut når en djupare medvetande-nivå där de ”fritt kan utforska själen”. (Marlo-Kline 1998)

De manar dock till viss försiktighet. En klient vars psyke t.ex. domineras av ett rationellt tänkande är ofta inte mottaglig att föra en diskussion om betydelsen av en synkronistiskt händelse. Risken finns att klienten inte uppfattar det symboliska i fenomenet utan tar det allt bokstavligt. Det i sin tur kan leda till att klienten upplever rädsla eller t.o.m. ilska. Ett annat problem är att psykotiska patienter kan bli förvirrade över sådana tankebanor.

En annan intressant fråga, enligt Marlo-Kline, är huruvida terapeuten kan ”avslöja” sina upplevelser av synkronicitet som är direkt kopplat till klienten. Deras slutsats är synkronistiska händelser som terapeuten upplever inte nödvändigtvis behöver presenteras för klienten för att få en terapeutisk effekt. Det utesluter dock inte att terapeuten kan berätta en synkronistisk händelse under förutsättning att hon vet vad hon gör. Som med all terapi måste terapeuten utvärdera sina skäl för att berätta. Är syftet att hjälpa klienten eller är det terapeutens egna behov som försöker bli tillfredställda?

Psykosyntes och synkronicitet

Synkronicitet som fenomen har i viss mån uppmärksamhat i den transpersonella psykologin, (Charles Tart 1981). Däremot har, så vitt jag vet, fenomenet inte uppmärksammats i den psykosyntetiska litteraturen. Peter Löfwendahl nämner visserligen i sin bok ”upptäck psykosynten” i förbigående synkronicitet som ett paranormalt fenomen. Hans uppfattning är att ”de kan ses som transpersonella fenomen men de är inte direkt förändrade medvetandetillstånd”. Han vidareutvecklar sitt resonemang genom att lyfta fram skillnaden mellan transpersonella och prepersonella upplevelser:

Ett viktigt sätt att särskilja dessa är att individen i prepersonella tillstånd saknar en tydlig definierad jagkänsla att falla tillbaka på och att den är skör och ointegrerad i upplevelsen. I det transpersonella å andra sidan har jagkänslan trancenderats men inte förstörts. I praktiken betyder detta att personen som har utvecklat ett transpersonellt medvetande kan (och gör det oftast) handla utifrån ett stabilt och integrerat jag. Det transpersonella trancenderar och inkluderar det personliga medan det prepersonella är en primitiv föraning eller återgång som exkluderar det personliga” (Löfwendahl 2003).

Löfwendal påpekar vidare att delar av den s.k. New Age rörelsen tenderar att betona upplevelsen av paranormala fenomen och i mindre utsträckning den personliga transformationen. Det i sin tur riskerar att ge ”upphov till prepersonell vidskepelse och magiskt tänkande”. Trots Löfwendals kristiska öga till de paranormala fenomenen är han av den uppfattningen att de kan främja en transpersonell utveckling, d.v.s. hjälpa det personliga jaget att komma i kontakt med det transpersonella Självet.

Fortsättning del 7

PsykosyntesForum / Life Leadership

PsykosyntesForum / Life LeadershipPsykosyntesmetoder för personligt växande. Web-shop med olika psykosyntesprodukter.