Nyinsikt Nyinsikt

Vad är synkronicet i ett terapeutisk sammanhang? (Del 2)

Till del 1

Även om synkronicitet som företeelse är tidlös så var psykologen och mystikern Carl.G. Jung den person, åtminstone i västerlandet, som först försökte sig på att definiera fenomenet. Även om han under hela liv sitt liv själv upplevde och hörde andras historier om synkronistiska händelser så var det först i slutet av sin karriär som han sammanställde sina idéer om synkronicitet i en skrift med namnet ”Synchronicity, An Acausal Connecting Principle”.

Det var också här som han gjorde sitt första försök att definiera fenomenet. En av hans enklare beskrivningar av begreppet är: ”Ett sammanträffande av ett inre subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det inre tillståndet. ”Ett meningsfullt sammanträffande som inte kan förklaras utifrån ett kausalt betraktelsesätt” (Jung 1973)

Det centrala i denna definition är således att sammanträffandet ska vara meningsfullt och sakna ett kausalt samband, d.v.s. att det inte ska kunna förklaras med naturlagen om orsak och verkan. Det väcker naturligtvis en mängd frågar. För det första: vad menas med meningsfullt ? Det förefaller vara något subjektivt. Det som är meningsfullt för en person är det inte för en annan. Frågan om ett icke-kausalt samband är ju också mycket intressant eftersom det är ett ifrågasättande av hela vår världsbild vilket vi återkommer till. En annan beskrivning av synkrona händelser är hans indelning av dem i tre kategorier: – Den första kategorin kännetecknas av likheten i betydelse mellan en inre tanke eller känsla och en yttre händelse. – Den andra kategorin avser inre visioner eller drömmar vars mening sedan inträffar i verkligheten. – Den tredje kategorin avser individer som i visioner eller drömmar kan förutse framtiden.

En anledning till att det tog så pass lång tid innan C.G.Jung publicerade sina rön kan ha varit att det var först med den nya kvantfysiken som han kände att han fick en vetenskaplig ram för fenomenet. Han utforskade ämnet med nobelpristagaren i fysik, Wolfgang Pauli. Den kvantfysik som då var under utveckling ifrågasatte bl.a. de vanliga fysiska lagarna om orsak och verkan. Utöver att hämta inspiration från den nya fysiken var de österländska filosofierna och religionerna också en källa för hans idéer om synkronicitet. Som för de flesta som har intresserat sig för synkronicitet så var det hans egna personliga erfarenheter av fenomenet som fick honom att utforska ämnet. Jung hade observerat märkliga sammanträffanden av inre (psykiska) och yttre (fysiska) händelser, vilka inte hade något orsakssamband.

Han har i sina böcker redovisat en mängd synkronistiska händelser men mot bakgrund av att detta är en uppsats i psykosyntes kan det vara av intresse att redovisa ett exempel från hans terapiarbete. I en av sina terapisessioner mötte han en ung kvinna som var mycket rationellt lagd. C.G.Jung upplevde det mycket svårt att komma henne in på livet. Vid detta tillfälle berättade hon om en dröm. Hon hade fått en fornegyptisk amulett, en gyllene skarabé i present. Medan Jung funderade över dess innebörd upptäckte han att något slog mot fönstret. Jung öppnade fönstret och in flög en insekt som han fångade. Den visade sig vara en skalbagge som var en exakt kopia av den gyllene skarabén. Tvärtemot sina vanor ville den tydligen flyga in i ett mörkt rum vid just denna tidpunkt. Denna upplevelse resulterade i att klienten att öppnade upp sig vilket påskyndade hennes läkningsprocess. Jungs erfarenheter var att de individer som råkade ut för denna typ av sammanträffanden påverkas starkt känslomässigt, en känsla av numinositet.

Enligt Jungs definition handlar det om en djup och dramatisk transformering av jaget som går bortom det ”vanliga” medvetandet. De som tror på gud skulle kalla det för profetior, mirakel eller dylikt. Jung uppfattade det dock som människans medfödda förmåga att uppfatta en helhet vilket i sin tur gör att hon kan uppleva en mening i dessa synkronistiska händelser (Jung 1979). Jung insåg att om han hade rätt om detta mystiska samband mellan det inre och det yttre så skulle det kunna förklara olika parapsykologiska fenomen. Han studerade bl.a. astrologi, Taro och I Ching. I ett brev till en hinduistisk astrolog skrev han: ”När det uppstår svårigheter med att fastställa rätt diagnos brukar jag lägga ett horoskop för att betrakta problemet från en annorlunda infallsvinkel.” Det är min upplevelse att astrologisk data ofta blottlägger sådant som jag annars inte skulle vara medveten om” (Jung 1972).

En anledning till att Jung blev fascinerad av dessa företeelser från öster var att de byggde på principen att det finns ett icke-kausalt samband mellan den inre och yttre strukturen. I spåboken ”Förändringarnas bok”, I Ching (Wilhelm 1998) är utgångspunkten att det sker en växelverkan mellan människans jordiska och kosmiska värld. Det går att rådfråga boken men det betyder inte att framtiden är avgjord på förhand och den gör inte anspråk på att tala om vad som kommer att hända. Vad den säger är att inget sker av en slump. Allt styrs i stället av universella principer och mönsterbildande processer, som förebådas av tecken och varsel. Spådomskonsten går ut på att förstå principerna och tolka tecken. I Chings texter avslöjar sin innebörd bara för en lyhörd tolkning och om den görs i allvarligt uppsåt.

Synkronicitet och det kollektivt omedvetna

En av C.G. Jungs många bidrag till psykologin var idén om ”kollektivt omedvetet”. Det är här mänsklighetens samlade erfarenhet och visdom finns. På denna kollektiva omedvetna nivå är vårt psyke obundet, överpersonligt och är sammanlänkat med andra människors omedvetna. Jung menade dessutom att denna nivå är sammanlänkade i ett nät av relationer som transcenderar rum, tid och kausalitet. Människans psyke är m.a.o. öppet för inflytanden från hela universum. Det var utifrån denna modell som Jung kunde förklara synkronistiska händelser. Dessa händelser har sin rot i ”det kollektivt omedvetna” och i ”arketyperna”.

Arketyperna utgör den del av vårt psyke som strukturerar vårt psykiska liv och som därigenom också ”vill” styra hur vi uppfattar och förhåller oss till olika situationer i vår omvärld. En arketyp kan endast bli medveten genom sina yttringar, t.ex. i form av arketypiska symboler. Jung menade att det är ”arketyperna”, dvs. tendenser i det kollektivt omedvetna, som med en stark laddning av psykisk energi skapar instinkter och impulser som förmedlas via det omedvetna till den yttre världen i form av synkronistiska fenomen. Att försöka förklara synkronistiska händelser till något som skapas i det omedvetna ansåg Jung dock vara ett uttryck för ett primitivt magiskt tänkande.

Arketyperna (det kollektiva omedvetna) är inte en kausal förmedlare av synkronistiska händelser. Istället utvecklade han en teori om den psykoida urgrunden (unus mundus) en nivå som ”ligger under” den materiella nivån. På den materiella nivån agerar de som vi skulle kalla vetenskapligt bevisade kausala sambanden. På den psykoida nivån agerar däremot de ”osynliga” icke-kausala sambanden. Som tidigare nämnts är det icke-kausala sambandet ett av synkronicitetens kännetecken. Det blir därför händelsernas psykologiska innebörd som avgör när dessa synkronistiska fenomen uppträder i tid och rum samt när de knyter samman meningsfulla sammanhang så att de uppträder i den fysiska verkligheten.

Fortsättning del 3

PsykosyntesForum / Life Leadership

PsykosyntesForum / Life LeadershipPsykosyntesmetoder för personligt växande. Web-shop med olika psykosyntesprodukter.