11 min läsning

Då och då blossar det upp en debatt mellan olika terapiskolor om vad som kan definieras som god terapeutisk behandling. Min uppfattning är att denna debatt är intressant och t.o.m. nödvändig. Utan en kritisk granskning sker helt enkelt ingen utveckling.

 

Från arrogant till en mer konstruktiv debatt

I denna artikel tittar jag på den debatt och kritik som finns mellan KBT och den psyko­dynamisk ­terapin. Jag kommer också titta på den spänning som finns mellan den traditionella och den kom­ple­mentära terapin. Jag avslutar med att ge ett par exempel som visar varför det är viktigt att det finns ett varierat utbud av olika terapi-skolor.

För att det ska vara tydligt för läsaren så vill jag klargöra att jag som psykosyntesterapeut är en del av den senare gruppen.

Den mycket respekterade terapeuten Abraham Maslow utvecklade under 1950-talet en modell som beskriver psykologins utveckling. Han beskrev den som en en serie av ”vågor”. Den första vågen var den så kallade Behaviorism.

Den följdes av en andra våg som innebar start­skottet för psyko­analysen med Sigmund Freud som en ledande kraft.

Trots stort erkännande av Freuds arbete fortsatta psyko­login att utvecklas med en 3:e våg: Human­istisk-Existen­tiell psykologi.

Idag är vi inne på den 4:e ”vågens” psykologi som även kallas den transpersonell psykologin. Ur den 3:e och 4:e vågens psyko­logi utvecklades en mängd olika ­teraeutiska skolor. som är väldigt aktiva idag. De konkurrerar med varandra men de också hämtar inspiration från varandra.

Denna utveckling har ofta lett till en intensiv och konstruktiv debatt. Ibland har jag dock upplevt debatten som något onyan­serad med inslag av ett revir­tänkande. I sina värsta stunder har den t.o.m. varit arrogant. Jag tänker ge ett par exempel på vad jag menar.

KBT och psykodynamisk terapi

Under senare år har den Kognitiv beteendeterapin (KBT) marknadsförts på ett mycket framgångsrikt sätt. Det beror på en mängd faktorer. Ett mycket viktigt skäl till varför KBT har blivit en succé är att många vetenskapliga studier har visat att just denna terapimetod ger goda resultat trots korta behandlingstider.

Att den har ansetts vara kost­nads­effektiv har inte minst uppskattats av den offen­tliga sektorn som i stor utsträck­ning svarar för samhällets vård­kostnader. Men även för privat­personer, som själva står för sin terapi­kostnader, har ”goda resultat på kort tid” varit säljande argument.

Det som är lite problematiskt med KBT:s framgångssaga är att den delvis har skett på bekostnad av många andra terapeutiska metoder,. Det gäller inte minst för den psykodynamiska terapin. Psykodynamiska terapin har, inte minst från KBT-anhängare, ifrågasatts för att vara både ineffektiv och sakna vetenskapligt värde.

Enligt min mening beror det inte på att psyko­dynamiska terapins metoder har visat på dåliga resultat. Det beror snarare på att antalet veten­skapliga evidens­baserade studier har varit få. Vad är anledningen till det? Själv kommer jag på två skäl.

Dels har det saknats en tradi­tion och vilja att bedriva evidens­baserad utvärderings-forskning inom ämnet psyko­logisk terapi. Detta intresse väcktes först med KBTns inträda i vården. Genom att KBT är relativt lätt att utvärdera (tydliga mätbara mål) fick de ett försprång inom forskningen jämfört med andra samtals­terapi­metoder.

Det andra skälet till att utvärder­ingar saknas är att det verkar finnas en ovilja från det offentliga sektor att stödja ­annan terapeutisk forskning än KBT.

terapi-fundering

Vem som ska få kalla sig terapeut

Ett annat exempel på revir­tänk­ande inom den tera­peutiska världen är den konflikt som finns mellan de ”tradi­tionella” och de så kallade komplementära terapierna. Exempel på de senare är psykosyntes och gestalterapi.

Det är ett problem som har ökat i intensitet i takt med att allt fler personer söker hjälp utanför den traditionella vården.

”Traditionalisterna” som ofta hänvisar till vetenskapen har ibland haft ovanan att dra alla över en kam. Den kritik som ”tradi­tion­alisterna” brukar lyfta fram är att ”komp­lemen­tära” terapi­formerna inte kan visa på att deras metoder har ett veten­skapligt stöd.

De brukar också i svepande ordalag kritisera de alternativa terapeuterna för att ha en dålig samtalsterapeutisk utbildning. De brukar också vara kritiska mot att de inte står under statlig kontroll. Ett typiskt  exempel på deras inställning är detta citat: .

”Varje vecka möter personal inom psykiatrin människor som farit illa, utan att förstå att de har betalat för verkningslös och ibland skadlig behandling”, (Dan Katz, legitimerad psykolog och presstalesman för BTF. (källa DN.se)

Vad dessa kritiker tenderar att glömma är att många som söker terapi inte är psykiskt sjuka. De komple­mentära terap­euterna ska enligt lag inte arbeta med människor som är under behandling för en psyko­logisk diagnos.

De flesta som vänder sig till den komplemen­tära terapin söker en annan typ av hjälp. Det kan handla om att hantera en dålig självkänsla, en skilsmässa eller ett kommun­ika­tions­problem.

Dra inte alla över en kam

Det stora problemet, enligt min uppfattning, är de allt för höga brösttonerna och de svepande general­iseringarna från ”tradi­tion­alisterna”. Istället för att peka på enskilda miss­för­hållande, som också finns i den tradi­tionella terapin, väljer vissa att uttala sig lättvindigt om en hel ”yrkeskår”.

I sin kritik tenderar de också att bortse från att många alternativa terapeuter har en lång och gedigen utbildning. De brukar inte heller nämna att många terapeuter också står under kontroll i sina respektive yrkesförbund.

En annan viktig faktor som de tenderar att glömma bort är vikten av att låta individens själv få rätt att bestämma vilken terapeutisk hjälp hen vill efterfråga (på egen bekostnad).

Men vi ”komplementära terapeuter” kan också vara lite njugga gentemot ”traditionalisterna”. Vi kan t.ex. bli irriterade på att de ”stjäl” våra metoder. Ett bra exempel på det är succén med att använda mindfulnessbaserad terapi i olika former.

Många alternativa tera­peuter har använt denna metod i åratal men det var först i och med den tredje vägens KBT som den har fått ett genomslag inom sjuk- och friskvården.

Idag rekommenderar nästan alla vårdcentraler mind­fulness­baserad ­terapi som komplement i sin behandling. Det kan kännas lite surt att ”traditionalisterna” tar äran för detta, speciellt när vissa av dessa antyder att det bara är de som har kompetens att lära ut metoden.

Den typen av missunn­samhet är inte konstruktiv eller behjälplig. Istället borde vi glädjas över att metoden sprids till fler.

Fraga-om-terapi

Vilken terapi är bäst?

Det är lite märkligt att så många terapeuter, med sin nyfikenhet, ofta ser så svart eller vitt på andras metoder.  Så, är det möjligt att fastställa vilken terapimetod som är bäst ? Det enkla svaret är Nej.

Den mänskliga psykologin är allt för komplex för att vi ska kunna säga att vi är klara med att utveckla våra samtals­terap­eutiska teorierna och metod­erna . Alla samtals­terapeuter, oavsett om de är ”tradition­alister” eller ”komplemen­tära” behöver fortsätta att utvecklas i sitt arbete.

Trots de motsättningar som finns, pågår det ett utbyte av idéer. KBT har  till exempel utvecklat sina metoder delvis tack vara de komplementära terapi. Det har bland annat resulterat i utvecklingen av den så kallade tredje vågens KBT, Dialektisk beteendeterapi och Acceptance and Commitment Terapi.

Ett annat exempel är den Psyko­dynam­iska terapin som har låtit sig sig inspireras av KBT genom att utveckla  metoden ”Symtom­fokuserad kort­tids­behandling”.

Jag tro att denna ”kors­befrukt­ning” bara är i sin början. Med en allt större öppenhet kommer fler terapeuter söka inspiration från andra terapi­skolor.

Avslutningsvis

Om jag avslutningsvis fick önska mig något så är det att den pågående debatten leder till att ekonomiska medel från stat och det privata avsätts för att även utvärdera de så kallade komplementära terapi­formerna.

Om du behöver ytterligare underlag för att välja terapi-form och terapeut föreslår jag att du läser några av mina andra artiklar.

Liknande artiklar (bläddra)